Har efter flera år av regelbunden (ofta bortglömd) medicintagning insett att kontinuitet inte riktigt är min grej. Det gäller även andra saker jag tar för mig; träningen, skrivandet m.m.
Denna blogg är nog den sak som lider mest av min o-vana att skaffa nya vanor och mönster. Dåliga vanor har jag väldigt lätt att skapa, det är de bra och hälsosamma jag har svårt för. Kanske för att ju sämre jag mår desto lättare är det att ligga kvar i sängen framför Netflix och Sims 4 än att ta sig iväg till skolan eller gymmet. Det är svårt att ta sig ut ur lägenheten överhuvudtaget om det inte är för att lite hastigt drar i mig en cancerpinne (cigaretter för de som ej förstår). Ibland jobbar jag ju också och jag har turen att trivas enormt mycket med mitt jobb inom förskolan, men det är ansträngande att ta sig dit ändå. Oavsett hur mycket jag faktiskt älskar mitt jobb. Så de flesta dagar ligger jag kvar där orkeslös i sängen, inte när jag ska jobba förstås, men resten av veckan.
Orkeslös och med en enorm brist på motivation. Känslokall och avtrubbad. Så känner jag mig allt oftare. Inte varje dag förstås. Inte på samma sätt som under mina tidigare depressioner. Men tillräckligt ofta för att det ska skapa problem för mig. Jag uppfattas allt för ofta som sur och irriterad, även när jag inte är det. Även om jag ofta är det. Irriterad och frustrerad över att jag går runt som i ett vakuum där inget annat än min kropp får existera. Sur över att jag tar ut min frustration på min familj och min sambo. Det är jobbigt att inte kunna påverka mitt eget mående, att känna sig hjälplös. För vissa dagar känns det som att inget hjälper. Som om vad jag är tar mig an är ödesbestämt att misslyckas.
För första gången på länge är det inte en sådan dag. Hör och häpna!
Eller ja... igår var inte en sådan dag. Igår blev jag väckt redan tidigt på morgonen av Rasmus. Med frasen "ät frukost med mig" lyckades han till slut övertyga mig att lämna värmen och tryggheten i sängen. Värt även om det blev något stressigt när han skulle till jobbet. Uppskattat för att det är sällan vi äter frukost tillsammans, sällan vi hinner prata på morgonen överhuvudtaget. Resten av dagen spenderades i sängen framför mina serier. Eller nästan resten av dagen. Jag tog mig faktiskt hela vägen till Ica då jag insåg att toalettpappret var sopslut.
På vägen dit mötte jag en av mina vänner, Ozzy, som gjorde mig sällskap in. Vi pratade om livet och våra förhållanden. Varpå Ozzy märkte min fuskförlovningsring. Den där som jag köpte för att hålla alla sliskiga killar som inte vet vad nej betyder borta. Ozzy log glatt och frågade om vi skaffat ringar än och jag svarade rätt fort att vi bestämt oss för att inte göra det. Onödig utgift och så när man inte har den bästa ekonomin. Något jag var säker på att det stämde till senare samma kväll. Jag stod i köket och höll på med maten när Rasmus klampar in genom dörren, något senare än jag hoppats på då jag varit redo att slänga in fisken i ugnen sen säkert en timme tillbaka. Något irriterad och fruktansvärt hungrig försökte jag fokusera på min matlagning när han ber mig komma och lägga mig i sängen medan jag väntar på potatisen. Lite övertygelse krävdes men jag var inte särskilt svårflörtad. När jag väl låg i sängen sa han "jag tror du ligger på något...". Självklart trodde jag att han bara höll på och drygade sig som vanligt, speciellt med tanke på att jag snodde hans täcke när jag kröp ner i sängen igen tidigare på morgonen. Han upprepade samma mening flera gånger innan jag fattade att jag faktiskt låg på något. Så började rota runt i sängen, förgäves. Jag kunde inte hitta något alls så åter igen började jag tro att han bara drev med mig. Tills han nämnde något om kudden, så jag flyttade på den och hittade en röd ask varpå jag blev så förvånad att jag inte kunde koppla. Alls. "Vad har du köpt för skit nu då?" var min kommentar. (Ska bli kul att berätta om det för barnen när de undrar hur det gick till när vi officiellt förlovade oss.) Det måste ha gått en halv minut innan jag fattade vad som väntade på mig i den där lilla asken. Lyckan jag kände i det ögonblicket går inte att beskriva. Det var ärligt talat det sista jag hade förväntat mig. I den lilla asken låg ett tunt silverfärgat band(fick reda på att det var vitt guld när jag lämnade in den på guldfynd för intagning) med en enda sten(18k diamant) i mitten. Jag kunde verkligen inte tro mina ögon. Knappt ens när jag trädde ringen över mitt finger kunde jag förstå hur jag lyckats hitta en person som faktiskt vill vara med mig i resten av sitt liv. För det är en sak att säga att man vill det mot att faktiskt få ett fysiskt bevis på det. Det kändes som att allt annat bara varit på låtsats fram till den stunden. Som om det bara varit önsketänkande från min sida, en drömvärld jag fantiserat ihop för att orka med allt annat. Men i just det ögonblicket gick det verkligen upp för mig att jag inte är ensam. Att jag har en person som älskar mig för just den jag är och som vill ha mig trots alla mina fel och brister. Att personen jag älskar mest av allt vill göra mig till sin äkta hälft att älska i nöd och lust; och det gör allt värt det.
