Ups and Downs

Har efter flera år av regelbunden (ofta bortglömd) medicintagning insett att kontinuitet inte riktigt är min grej. Det gäller även andra saker jag tar för mig; träningen, skrivandet m.m.

Denna blogg är nog den sak som lider mest av min o-vana att skaffa nya vanor och mönster. Dåliga vanor har jag väldigt lätt att skapa, det är de bra och hälsosamma jag har svårt för. Kanske för att ju sämre jag mår desto lättare är det att ligga kvar i sängen framför Netflix och Sims 4 än att ta sig iväg till skolan eller gymmet. Det är svårt att ta sig ut ur lägenheten överhuvudtaget om det inte är för att lite hastigt drar i mig en cancerpinne (cigaretter för de som ej förstår). Ibland jobbar jag ju också och jag har turen att trivas enormt mycket med mitt jobb inom förskolan, men det är ansträngande att ta sig dit ändå. Oavsett hur mycket jag faktiskt älskar mitt jobb. Så de flesta dagar ligger jag kvar där orkeslös i sängen, inte när jag ska jobba förstås, men resten av veckan.

Orkeslös och med en enorm brist på motivation. Känslokall och avtrubbad. Så känner jag mig allt oftare. Inte varje dag förstås. Inte på samma sätt som under mina tidigare depressioner. Men tillräckligt ofta för att det ska skapa problem för mig. Jag uppfattas allt för ofta som sur och irriterad, även när jag inte är det. Även om jag ofta är det. Irriterad och frustrerad över att jag går runt som i ett vakuum där inget annat än min kropp får existera. Sur över att jag tar ut min frustration på min familj och min sambo. Det är jobbigt att inte kunna påverka mitt eget mående, att känna sig hjälplös. För vissa dagar känns det som att inget hjälper. Som om vad jag är tar mig an är ödesbestämt att misslyckas.

För första gången på länge är det inte en sådan dag. Hör och häpna!

Eller ja... igår var inte en sådan dag. Igår blev jag väckt redan tidigt på morgonen av Rasmus. Med frasen "ät frukost med mig" lyckades han till slut övertyga mig att lämna värmen och tryggheten i sängen. Värt även om det blev något stressigt när han skulle till jobbet. Uppskattat för att det är sällan vi äter frukost tillsammans, sällan vi hinner prata på morgonen överhuvudtaget. Resten av dagen spenderades i sängen framför mina serier. Eller nästan resten av dagen. Jag tog mig faktiskt hela vägen till Ica då jag insåg att toalettpappret var sopslut.
På vägen dit mötte jag en av mina vänner, Ozzy, som gjorde mig sällskap in. Vi pratade om livet och våra förhållanden. Varpå Ozzy märkte min fuskförlovningsring. Den där som jag köpte för att hålla alla sliskiga killar som inte vet vad nej betyder borta. Ozzy log glatt och frågade om vi skaffat ringar än och jag svarade rätt fort att vi bestämt oss för att inte göra det. Onödig utgift och så när man inte har den bästa ekonomin. Något jag var säker på att det stämde till senare samma kväll. Jag stod i köket och höll på med maten när Rasmus klampar in genom dörren, något senare än jag hoppats på då jag varit redo att slänga in fisken i ugnen sen säkert en timme tillbaka. Något irriterad och fruktansvärt hungrig försökte jag fokusera på min matlagning när han ber mig komma och lägga mig i sängen medan jag väntar på potatisen. Lite övertygelse krävdes men jag var inte särskilt svårflörtad. När jag väl låg i sängen sa han "jag tror du ligger på något...". Självklart trodde jag att han bara höll på och drygade sig som vanligt, speciellt med tanke på att jag snodde hans täcke när jag kröp ner i sängen igen tidigare på morgonen. Han upprepade samma mening flera gånger innan jag fattade att jag faktiskt låg på något. Så började rota runt i sängen, förgäves. Jag kunde inte hitta något alls så åter igen började jag tro att han bara drev med mig. Tills han nämnde något om kudden, så jag flyttade på den och hittade en röd ask varpå jag blev så förvånad att jag inte kunde koppla. Alls. "Vad har du köpt för skit nu då?" var min kommentar. (Ska bli kul att berätta om det för barnen när de undrar hur det gick till när vi officiellt förlovade oss.) Det måste ha gått en halv minut innan jag fattade vad som väntade på mig i den där lilla asken. Lyckan jag kände i det ögonblicket går inte att beskriva. Det var ärligt talat det sista jag hade förväntat mig. I den lilla asken låg ett tunt silverfärgat band(fick reda på att det var vitt guld när jag lämnade in den på guldfynd för intagning) med en enda sten(18k diamant) i mitten. Jag kunde verkligen inte tro mina ögon. Knappt ens när jag trädde ringen över mitt finger kunde jag förstå hur jag lyckats hitta en person som faktiskt vill vara med mig i resten av sitt liv. För det är en sak att säga att man vill det mot att faktiskt få ett fysiskt bevis på det. Det kändes som att allt annat bara varit på låtsats fram till den stunden. Som om det bara varit önsketänkande från min sida, en drömvärld jag fantiserat ihop för att orka med allt annat. Men i just det ögonblicket gick det verkligen upp för mig att jag inte är ensam. Att jag har en person som älskar mig för just den jag är och som vill ha mig trots alla mina fel och brister. Att personen jag älskar mest av allt vill göra mig till sin äkta hälft att älska i nöd och lust; och det gör allt värt det.

Hemma bra men borta bäst

Jag har på senare tid insett var majoriteten av min ångest kommer ifrån. Det är inte pressen från skolan, inte pga att jag sover för lite eller att jag gör saker som jag vet inte är bra för mig. Det är i hemmet den existerar, jag känner hur den byggs upp från och med ögonblicket jag sätter mig på bussen mot Norberg. Hur den trappas upp under resans gång, tillsammans med oron över hur min familj ska reagera idag. Funderar över vad de ska hitta för fel på mig och mitt beteende idag.

Jag mår bra, överallt annanstans än just hemma. Mår bättre i skolan, en plats jag hatat i flera år, än i mitt eget hem. Kanske är det inte bara miljön som jag alltid trott, kanske är det fler faktorer som spelar in. För det handlar inte bara om mig.

Det handlar om min familj och om det trasiga band jag har till dem. Det handlar om min mamma och om vår relation. Det handlar om mina syskon och deras sätt att gå mig på nerverna, deras sätt att kritisera och förolämpa. Det handlar om pappa och hans passiva aggression. Men mest av allt handlar det om hur vi behandlar varandra, hänsynslöst och utan medkänsla.

Det finns så mycket som ger mig ångest så fort jag kliver innanför dörren till huset där jag bor. Är mina syskon hemma? Skriker Nils eller slåss han och Einar som vanligt? Har pappa hunnit hem innan mig eller kommer jag få skit över att jag inte städat i köket, trots att det inte är mitt ansvar? Vilket humör är mamma på? Kommer hon att vara arg och ledsen som vanligt eller kommer jag för en gångs skull få se henne på bra humör?

Jag får ångest av att inte veta dessa saker. Oroar mig över situationen i min familj, även om de själva tror att jag inte bryr mig eller respekterar dem. Min familj är det bästa jag har, men jag orkar inte alltid vara med dem. Det är så sjukt energikrävande att ständigt behöva trippa på tå genom ett minfält.
Jag älskar min familj och vill gärna vara med dem, men det går inte! Inte med alla dessa tankar snurrande hela tiden, inte när det känns som att luften går att skära i med kniv. Så istället väljer jag att spendera min lediga tid med mina vänner och min pojkvän. För att slippa tänka på hur illa det faktiskt är hemma, för att glömma bort hur mycket jag pajat min relation till min familj. Jag vill inte tänka på det, jag vill inte veta av det. Jag vet att jag borde sätta mig ner och berätta hur jag känner och förklara varför jag skiter i att höra av mig, varför jag skiter i att komma hem, varför jag beter mig som en liten bitch gentemot de personer jag älskar mest av allt. Men jag kan inte, vet inte var jag ska börja. Vet inte hur jag ska säga till min familj att mitt hem är den plats jag känner mig minst trygg på.

Jag prokastinerar dessa samtal för jag vet att det kommer att krossa min mammas hjärta. Hon har verkligen gjort allt för mig och det enda jag har gjort den senaste tiden är att kasta skit i ansiktet på henne. Allt jag är, är en enda stor besvikelse. Jag vet att hon tycker det, det märks på henne. Syns på hennes blick att hon gett upp på mig, att hon inte orkar mer. Jag borde be om ursäkt, men det finns aldrig tillfälle till det. Det är alltid någon annan som vill ha hennes uppmärksamhet, alltid något som enbart hon kan göra... men jag ska nog försöka prata med henne ikväll igen, få se om man får fram något vettigt eller om det slutar med att jag gråter så mycket att jag inte kan prata som vanligt.

Saker jag vill be om ursäkt för

Jag har insett att majoriteten av gångerna jag suttit ner framför datorn med bloggen uppe är för att jag är nedstämd över något. Att jag har ångest och känner ånger. Idag räknas som ytterligare en gång av dessa.

Min dag har varit kaos, jag har varit kaos. Insidan av mitt huvud har varit och är ännu en enda röra. Det är mycket som snurrar runt där uppe och mina kropp längtar efter mer är bara psykisk smärta. Den törstar efter blodspillan, lustar efter ny ärrvävnad. Jag vägrar skada mig fysiskt nu för tiden och jag har varken rispat eller skurit i min kropp på över ett år. Men idag är det svårare än vanligt att kämpa emot.

Jag vet inte vad jag ska säga, jag tror att jag bråkade med min pojkvän idag. Eller ja, han är sur på mig över något jag gjorde igår. Exakt vad jag gjorde vill jag inte gå in på, inte ens i mina egna tankar. Jag vet bara att jag skäms, att jag vill be om ursäkt. Har velat gjort det i flera timmar men vet inte riktigt hur jag ska påbörja konversationen. Vet inte riktigt vad jag ska säga då han ignorerade mig hela morgonen fram till att han åkte hem. Han upplyste mig i alla fall om att han var sur och vad jag gjort för fel innan han åter behandlade mig som luft, det kändes konstigt att vara i hans närhet men utan att bli sedd. Knappt så att han svarade när jag pratade med honom.

Jag känner mig så förvirrad och felplacerad i denna situation. Jag är så absurt dålig på att hantera konflikter så jag vet inte alls vad jag ska göra. Borde jag skriva och be om ursäkt eller bara fråga om han fortfarande är upprörd..? Ska jag höra av mig i överhuvudtaget eller ska jag vänta på att han gör det?

Jag vill verkligen inte att han ska vara sur på mig. Det gör ont djupt i mitt inre. Klumpen i halsen växer sig större än vanligt, likaså den där känslan av evig oro. Allt det där som jag slipper känna när jag tänker på honom i vanliga fall. Jag älskar honom, vilket gör allt ännu värre. Jag klarar av att känna oro och det där ständiga trycket över bröstkorgen som gör att jag inte kan andas, men att det är just han som får mig att känna mig så... det är något jag har svårt att hantera. Att den enda människan som får mig glad enbart genom att existera kan få mig att känna mig så liten och trasig smärtar mig mer än ångesten jag hade fått av att skada mig själv.

Jag vill bara prata med honom, höra hans röst och reda ut det hela. Men jag vill inte ta första steget, för tänk så gör jag fel även då. Jag vill inte göra fel, vill inte göra människor jag bryr mig om besvikna eller arga. Tyvärr är det tydligen det enda jag är riktigt bra på, det och att få min mamma att gråta. Förlåt...

Förlåt för att allt jag tar i går sönder förr eller senare.
Förlåt för att jag inte kan uppföra mig som normalt folk.
Förlåt för att jag är annorlunda.
Förlåt för alla de gånger jag varit en besvikelse.
Förlåt för att jag inte kan ta komplimanger.
Förlåt för alla gånger jag någonsin sårat någon utan att mena det.
Förlåt för alla de gånger jag sårat någon med flit.
Förlåt för att jag sårar andra genom att ljuga.
Förlåt för att jag sårar andra även när jag talar sanning.
Förlåt för att jag tvivlar på vad andra säger.
Förlåt för att jag anser att jag inte duger.
Förlåt för hatet jag hyser mot mig själv.
Förlåt för allt jag någonsin gjort fel.
Förlåt för att jag aldrig lyckas göra rätt.
Förlåt för att jag är en miserabel människa som alltid förväntar sig det värsta.
Förlåt för de stunder då jag mår dåligt.
Förlåt för de stunder då jag är lycklig.
Förlåt för att jag inte litar på någon.
Förlåt för att jag alltid väljer att lita på fel människor.
Förlåt för allt jag någonsin utsatt mig själv för.
Förlåt för alla de gånger jag utsatt andra för saker och ting.
Snälla... förlåt mig...

Oönskad uppmärksamhet

En av mina vänner från USA skrev till mig idag. Vi har inte pratat ordentligt på nästan ett år och det första han säger är att han vill dejta mig, i frågeform då förstås. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag vill inte dejta honom, kan inte pga väldigt många anledningar. Så jag vet ju vad jag vill ge honom för svar men hur säger man "jag vill inte, du är långt ifrån inte min typ och jag är kär i någon annan" på ett sätt som inte sårar någon? Hade det varit någon annan hade det varit lätt, men den här grabben är så sjukt känslig av sig. Vilket oftast är bra, för det är alltid honom man skriver till om det hänt något, men den här gången vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Jag skrev att jag är smickrad men att jag inte kan. Behövde inte förklara mig vilket var skönt. Nackdelen är att han skrev att han älskar mig "nu och för alltid" precis efter och jag känner att nej. Snälla sluta. Jag får dåligt samvete när jag nekat någon och de fortsätter att skriva att de tycker om mig och att jag är vacker. För det första så kan jag inte hantera komplimanger då jag tvivlar på att den som yttrar den talar sanning. För det andra så blir jag avskräckt när personer inte kan acceptera ett nej eller ska fortsätta att pracka på mig sina känslor, känslor som jag hade mått bättre av att inte veta om. Jag får alltid svårt att behandla personer på samma sätt som innan när de påstår att de tycker om mig; antingen blir jag överdrivet nervös eller så vill jag bara inte ha med denna person att göra längre.

När mina vänner säger att de gillar mig är det lugnt, för de pratar om platoniska känslor. De känner inte någon form av attraktion gentemot mig och då funkar det. Jag menar, jag och Johanna har pratat om att gifta oss när vi är runt 50 om vi inte hittat någon annan tills dess. Enbart för att folk inte ska tro att vi är några galna kattkvinnor, att Johanna ger mig frukost på sängen är bara ett plus.

När någon jag själv tycker om säger att de gillar mig känner jag mig som om det vore halloween (vilket är typ som julafton och min födelsedag samtidigt). Det är i närvaron av den personen som jag känner mig lycklig. Jag blir lycklig av att tänka på den personen och ett simpelt "hej" kan göra min dag.

Men när människor jag knappt känner eller inte har pratat med på länge säger det... då vill jag bara sjunka genom jorden eller radera deras existens från mitt liv. Vilket man inte kan göra bara sådär utan anledning. Det suger att "du ger mig komplimanger och därför kan vi inte vara vänner längre" fungerar. För det är en fras jag skulle använda mig av, rätt ofta. Kanske inte till mina närmsta vänner som påstår att mina bröst har en bra densitet, men till typ alla andra som ger mig komplimanger.

Känner dock att jag borde sluta klaga på dessa saker och vara glad för att jag tydligen är en människa som många tycker om. Varför vet jag inte för jag är rätt elak av mig, men vem bryr sig egentligen. Det är nog en del av min icke-existrande charm.

Med målet i sikte

Jag kände mig verkligen som skräp igår, eller ja. När det gällde mina studier så kände jag mig som skräp. Annars var det en helt okej dag. Jag fick saker gjorda och jag fick dessutom spendera kvällen med Rasmus. 

Idag har varit en toppen dag och jag är seriös när jag säger att det har varit den bästa på länge. Jag fick vakna upp bredvid personen jag älskar, fick mysa med en supergosig vovve och jag har för en gångs skull fått något gjort i skolan.

Svenskan idag kändes betydligt mycket bättre än igår. Jag skrev klart mitt tal och fick reda på av min lärare att jag inte alls behöver skriva texten om realism, då hon ändå inte kommer betygsätta den. Jag lyckades komma på ett hyfsat koncept för en hemsida på webbutvecklingen och jag lärde mig faktiskt något vettigt.

Jag har lagat mat, utan att bränna ner köket mig eller att skära mig i fingrarna. Jag har plockat på mitt rum och jag har börjat på mitt gymnasiearbete. Eller jag har äntligen satt mig ner och försökt komma på något att göra. Jag funderar på att bygga en större hemsida om sengångare, kattdjur och hundar. Det ska vara en fakta sida med söta bilder och videos. Sitter och skissar på den nu och jag tror att det kan fungera. Grejen nu är att jag måste lära mig mer html, css och dessutom påbörja resan mot javascriptsexpert. Något som troligtvis aldrig kommer att hända.

Tänker skjuta på gymnasiearbetet till imorgon, eller senast torsdag. Det beror på hur lång tid det tar att skriva klart uppgiften om romantiken. 

Ska skriva lite på den, lyssna på klassisk musik och äta saltlakrits innan jag lägger mig. Men först en tupplur, för det har jag förtjänat. 

Kan innehålla spår av nötter

Jag måste medge att jag inte alls är så smart jämt. Inte speciellt ofta faktiskt. Det händer att jag säger något klokt och moget någon gång ibland, men oftast är jag rätt blåst. Eller så har jag bara otur när jag tänker. Vet inte riktigt vilket av alternativen som stämmer men en sak är säker, det här med att läsa böcker och skriva uppsatser som bygger på dem är inte min grej.

Just nu tänker jag först och främst på den där uppsatsen om Realism och Naturalism där jag ska ha läst en bok av någon man vid namn Fjodor Dostojevskij. Jag har för det första inte läst mer än 16 av de 100 sidorna vi skulle läsa. För det andra så vet jag inte vad min lärare vill att man ska skriva om. Jag kan det här med Realismen och Naturalismen, vet vad existentialism och nihilism är. Min lärare är medveten om att jag kan detta, men ändå ska vi skriva ett PM om allt detta samtidigt som vi pratar om frihet. Jag är förvirrad och inte klar. Trots att texten skulle lämnats in INNAN jullovet...

Samma sak gäller det argumenterande talet som vi också ska skriva. Tesen man behandlar i talet ska utgå från "det goda samhället" och jag har ingen aning om vad jag ska skriva/tala om. Det ska dessutom vara klart imorgon. Jag är så jävla seg och känner mig rätt lagom blåst som inte klarar av att skriva ett litet tal på 3-4 minuter. Sen får man ju inte glömma att använda sig av ethos, logos och pathos (vad fan det nu är?!). Referenser från sitt PM skulle också ingå, så först och främst bör jag kanske skriva klart det... Eller snarare, påbörja det.

Jag borde även fråga min mamma om hon kan hjälpa mig, men det känns dumt med tanke på att hon varken har tid eller lust. Pappa är det inte ens värt att fråga, är rätt säker på att han kommer förstå ungefär lika mycket som mig (d.v.s inget alls). Och varken syrran eller brorsan är tillräckligt insatta för att kunna skriva ett tal med slagkraftig argument. Skulle säga att jag är rätt körd och att ingen jävel borde läsa svenska 3 frivilligt.

Tagga F-varning i svenska. Tagga F på mitt icke påbörjade studentarbete. Tagga arbetslöshet på grund av att jag inte får ta studenten.

Kakor och krig

Det var ett par dagar sen jag skrev sist. Så gick det med den nya 'rutinen'.

Mycket har hänt i veckan, eller ja... det har hänt mer än vanligt. Sömnen däremot har blivit betydligt mindre än vanligt.

Tisdagen var rätt lugn. Jag brände inte ner köket när jag lagade mat och jag fick lite kvalitetstid med hunden.

Onsdagen var lite mer händelserik. Jag somnade på min favoritlärares lektion och somnade på ett skrivbord framför datorn under min håltimme. Vi(tjejerna och jag) har äntligen börjat med vår hundradagars-plansch inför studenten. Så större delen av skoldagen spenderades med saxar i händerna och senare lim över hela golvet. Jag och Johanna fick ta hand om limningen av hundra stycken guldstjärnor. Det vill säga, Johanna limmade och jag kollade på för ingen trodde på att jag skulle klara av att limma några pappersbitar på en större pappersbit. Klagar inte dock, jag slapp ju arbeta.

Efter att vi (Johanna) limmat dit alla små pappersbitar så drog vi ner på stan. Jag ville ha sällskap under alla mina ärenden. Ett par nya vantar skulle införskaffas och jag behövde dessutom prata med någon om nytt recept på p-piller. Först kom vantarna. Men det var tydligen omöjligt att hitta ett par bra vantar inne i Gallerian, inte en enda affär sålde ett par stickade tumvantar. INTE EN ENDA AFFÄR! Jag var lite lagom grinig tills Johanna påminde mig om att hennes mormor stickar. Det mina vänner var nog det bästa hon sagt på hela dagen då det inte bara resulterade i att jag fick ett par vantar, utan även att jag fick sitta och prata med Siv en stund.

Det var även tänkt att jag och R skulle gå och fika, något som sket sig rejält. Det betyder inte att vi inte träffades alls men jag hade verkligen sett framemot vår dejt (vi ska fika imorgon istället). Så istället för att dricka kaffe och äta bakelser blev jag tvungen att ta mig till Krylbo (det var svinkallt ute och jag var/är så glad över att Johanna har körkort). Vi spenderade eftermiddagen som vanligt; i soffan framför en film med massa filtar samtidigt som vi diskuterade fika och krig (fråga mig inte om hur det hänger ihop tack, skäms så sjukt mycket).

Jag hade ett mindre argument med min mamma om hur vidare jag fick sova kvar hos min pojkvän (wow, kan knappt tro det), vilket resulterade i att jag lovade bort hela min fredagskväll till henne. Tidsoptimist som jag är så missade jag dessutom bussen dagen efter och fick gå till skolan (tog bara 40 minuter).

Torsdagseftermiddagen spenderades i en kall bil tillsammans med Ida, Johanna och sist med inte minst Julia. Vi var strandsatta i Smedjebacken i strax över en timme p.g.a. att Ida skulle köpa bil av sitt ex, som inte dök upp. Sen dog bilbatteriet. Kylan trängde sig fort in i bilen och jag är nog inte ensam om att tycka att Gustaf är Jesus efter denna händelse. Det var nämligen tack vare honom (och filten han lämnat i bilen) som inga tår förfrös.

Idag, fredag (o ljuva fredag), har jag spenderat i sängen med sprängande huvudvärk framför datorn (för skolan bryr sig inte om man vill kräkas p.g.a. smärta). Det har inte hänt mycket, annat än att Lovisa ska gifta sig med ett fotbollsproffs så att han kan lära ut sina skills till Einar. En innebandy spelare fungerar också, så länge han tjänar massa pengar och inte som grabbarna i Faluns innebandyklubb. Jag citerar: "15 000 får man inga snygga väskor för!" (jag är rätt säker på att syrran är en gold-digger) Vi hittade därför den perfekta dejtingsidan till henne, Wealthy Men (alla ni som vill vara beroende av män och deras pengar, eller bara inte behöva oroa er över pengar, resten av era liv kan ju kolla sidan!). Kan tilläggas att det började som ett harmlöst skämt innan det spårade ur och att Lovisa inte alls letar efter någon ny (synd grabbar).

Och med det så avslutar vi detta inlägg. Nu ska jag gå ner och umgås med min mamma innan jag kollar om på The Hateful Eight, kan nämligen hända att jag inte har någon aning om vad filmen handlar om då någon var tvungen att distrahera mig.