Jag har insett att majoriteten av gångerna jag suttit ner framför datorn med bloggen uppe är för att jag är nedstämd över något. Att jag har ångest och känner ånger. Idag räknas som ytterligare en gång av dessa.
Min dag har varit kaos, jag har varit kaos. Insidan av mitt huvud har varit och är ännu en enda röra. Det är mycket som snurrar runt där uppe och mina kropp längtar efter mer är bara psykisk smärta. Den törstar efter blodspillan, lustar efter ny ärrvävnad. Jag vägrar skada mig fysiskt nu för tiden och jag har varken rispat eller skurit i min kropp på över ett år. Men idag är det svårare än vanligt att kämpa emot.
Jag vet inte vad jag ska säga, jag tror att jag bråkade med min pojkvän idag. Eller ja, han är sur på mig över något jag gjorde igår. Exakt vad jag gjorde vill jag inte gå in på, inte ens i mina egna tankar. Jag vet bara att jag skäms, att jag vill be om ursäkt. Har velat gjort det i flera timmar men vet inte riktigt hur jag ska påbörja konversationen. Vet inte riktigt vad jag ska säga då han ignorerade mig hela morgonen fram till att han åkte hem. Han upplyste mig i alla fall om att han var sur och vad jag gjort för fel innan han åter behandlade mig som luft, det kändes konstigt att vara i hans närhet men utan att bli sedd. Knappt så att han svarade när jag pratade med honom.
Jag känner mig så förvirrad och felplacerad i denna situation. Jag är så absurt dålig på att hantera konflikter så jag vet inte alls vad jag ska göra. Borde jag skriva och be om ursäkt eller bara fråga om han fortfarande är upprörd..? Ska jag höra av mig i överhuvudtaget eller ska jag vänta på att han gör det?
Jag vill verkligen inte att han ska vara sur på mig. Det gör ont djupt i mitt inre. Klumpen i halsen växer sig större än vanligt, likaså den där känslan av evig oro. Allt det där som jag slipper känna när jag tänker på honom i vanliga fall. Jag älskar honom, vilket gör allt ännu värre. Jag klarar av att känna oro och det där ständiga trycket över bröstkorgen som gör att jag inte kan andas, men att det är just han som får mig att känna mig så... det är något jag har svårt att hantera. Att den enda människan som får mig glad enbart genom att existera kan få mig att känna mig så liten och trasig smärtar mig mer än ångesten jag hade fått av att skada mig själv.
Jag vill bara prata med honom, höra hans röst och reda ut det hela. Men jag vill inte ta första steget, för tänk så gör jag fel även då. Jag vill inte göra fel, vill inte göra människor jag bryr mig om besvikna eller arga. Tyvärr är det tydligen det enda jag är riktigt bra på, det och att få min mamma att gråta. Förlåt...
Förlåt för att allt jag tar i går sönder förr eller senare.
Förlåt för att jag inte kan uppföra mig som normalt folk.
Förlåt för att jag är annorlunda.
Förlåt för alla de gånger jag varit en besvikelse.
Förlåt för att jag inte kan ta komplimanger.
Förlåt för alla gånger jag någonsin sårat någon utan att mena det.
Förlåt för alla de gånger jag sårat någon med flit.
Förlåt för att jag sårar andra genom att ljuga.
Förlåt för att jag sårar andra även när jag talar sanning.
Förlåt för att jag tvivlar på vad andra säger.
Förlåt för att jag anser att jag inte duger.
Förlåt för hatet jag hyser mot mig själv.
Förlåt för allt jag någonsin gjort fel.
Förlåt för att jag aldrig lyckas göra rätt.
Förlåt för att jag är en miserabel människa som alltid förväntar sig det värsta.
Förlåt för de stunder då jag mår dåligt.
Förlåt för de stunder då jag är lycklig.
Förlåt för att jag inte litar på någon.
Förlåt för att jag alltid väljer att lita på fel människor.
Förlåt för allt jag någonsin utsatt mig själv för.
Förlåt för alla de gånger jag utsatt andra för saker och ting.
Snälla... förlåt mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar