Oönskad uppmärksamhet

En av mina vänner från USA skrev till mig idag. Vi har inte pratat ordentligt på nästan ett år och det första han säger är att han vill dejta mig, i frågeform då förstås. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag vill inte dejta honom, kan inte pga väldigt många anledningar. Så jag vet ju vad jag vill ge honom för svar men hur säger man "jag vill inte, du är långt ifrån inte min typ och jag är kär i någon annan" på ett sätt som inte sårar någon? Hade det varit någon annan hade det varit lätt, men den här grabben är så sjukt känslig av sig. Vilket oftast är bra, för det är alltid honom man skriver till om det hänt något, men den här gången vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Jag skrev att jag är smickrad men att jag inte kan. Behövde inte förklara mig vilket var skönt. Nackdelen är att han skrev att han älskar mig "nu och för alltid" precis efter och jag känner att nej. Snälla sluta. Jag får dåligt samvete när jag nekat någon och de fortsätter att skriva att de tycker om mig och att jag är vacker. För det första så kan jag inte hantera komplimanger då jag tvivlar på att den som yttrar den talar sanning. För det andra så blir jag avskräckt när personer inte kan acceptera ett nej eller ska fortsätta att pracka på mig sina känslor, känslor som jag hade mått bättre av att inte veta om. Jag får alltid svårt att behandla personer på samma sätt som innan när de påstår att de tycker om mig; antingen blir jag överdrivet nervös eller så vill jag bara inte ha med denna person att göra längre.

När mina vänner säger att de gillar mig är det lugnt, för de pratar om platoniska känslor. De känner inte någon form av attraktion gentemot mig och då funkar det. Jag menar, jag och Johanna har pratat om att gifta oss när vi är runt 50 om vi inte hittat någon annan tills dess. Enbart för att folk inte ska tro att vi är några galna kattkvinnor, att Johanna ger mig frukost på sängen är bara ett plus.

När någon jag själv tycker om säger att de gillar mig känner jag mig som om det vore halloween (vilket är typ som julafton och min födelsedag samtidigt). Det är i närvaron av den personen som jag känner mig lycklig. Jag blir lycklig av att tänka på den personen och ett simpelt "hej" kan göra min dag.

Men när människor jag knappt känner eller inte har pratat med på länge säger det... då vill jag bara sjunka genom jorden eller radera deras existens från mitt liv. Vilket man inte kan göra bara sådär utan anledning. Det suger att "du ger mig komplimanger och därför kan vi inte vara vänner längre" fungerar. För det är en fras jag skulle använda mig av, rätt ofta. Kanske inte till mina närmsta vänner som påstår att mina bröst har en bra densitet, men till typ alla andra som ger mig komplimanger.

Känner dock att jag borde sluta klaga på dessa saker och vara glad för att jag tydligen är en människa som många tycker om. Varför vet jag inte för jag är rätt elak av mig, men vem bryr sig egentligen. Det är nog en del av min icke-existrande charm.