Tristess, mentala breakdowns och hemliga kärleksförklaringar.

Idag har varit en lugnt dag. Det har inte hänt speciellt mycket men jag känner ändå ett behov av att skriva om den. Delvis för att göra skrivandet till en rutin och delvis för att jag egentligen behöver ventilera lite över saker som INTE hänt idag.

Jag har till exempel inte hämtat ut mitt pass från polisen, eller ja delen med borttappade föremål. Vilket i sin tur ledde till att jag inte kunnat hämtat ut mina paket som finns nere på Ica.

Jag har inte färgsorterat tre påsar Ahlgrens bilar i brist på en hobby och jag har inte pluggat som jag bestämde mig för. Men jag har faktiskt ätit ordentligt idag, utan att känna mig äcklad av det jag stoppar i mig.

Något som jag har gjort (förutom grejen med mitt godis och återfunnit min kärlek till mat) är att gråta i frustration över att jag troligtvis kommer att misslyckas med mitt liv. Kanske inte hela mitt liv men just den här delen med gymnasiet. Jag är så sjukt skoltrött och vill egentligen bara hoppa av. Ångrar tusen gånger om att jag valde teknik, delvis i alla fall. Jag hade ju trots allt inte träffat varken Ida eller Johanna om jag valt något annat. Och jag hade troligtvis varit på väg in i väggen oavsett vilket program jag valt, även om jag valt något praktiskt. Men i alla fall, jag vill verkligen inte åka dit. Får typ grov ångest av att ens tänka tanken och stressen av att vara där krossar mig totalt. Inte så att jag mår "dåligt" annars, utan det är bara i skolan. Annars är jag rätt pigg och glad av mig, ibland. Typ bara den senaste månaden och då har jag ändå haft lov och tid över. Tid som jag behövt slippa tänka på skolan. Tid som jag kunnat spendera med människor jag tycker om, istället för att ha ångest över alla dessa arbeten som ska in. Tid som jag egentligen inte hade/har. Tiden jag dessutom lägger ner på bloggen är... ja, även det är tid jag inte har.

 Tror jag spenderat mer tid på att skjuta allt viktigt framför mig än att göra det jag borde så att jag slapp all den här stressen. Men det är svårt att rätta till det nu när det blivit ett inlärt beteende, en riktigt dålig vana. En ovana jag vet att jag borde göra mig av med, men som jag bortförklarar med att jag har tid och att jag presterar bättre under stress. Vilket jag till viss del gör, men det resulterar allt för ofta i att jag inte orkar med mitt liv, mina vänner eller ens mig själv. Jag vet var det hela slutar, för jag har varit där. Det kommer sluta med nya ärr på min kropp och ytterligare en tripp till akuten. Enbart för att jag är den minst stresståliga människa jag känner och för att jag omedvetet tror att situationen lättar om jag skadar mig själv. Inte så att jag normalt sätt tänker på att dö, eller ens på att göra mig själv illa, men när pressen och ångesten trappas upp för mycket sker det. Det är en mörk spiral som jag är medveten om existerar men som jag inte kan stoppa.

Och nej, jag vill inte dö. Har inga tankar på att ta livet av mig i stunden. Vill inte heller skada mig själv. Men jag vet att dessa tankar kommer att dyka upp om jag fortsätter på det här viset. Enda anledningen till att jag vet att de är på väg är för att jag drömmer igen. De där brutala drömmarna som jag vaknar svettig och gråtandes från, som jag inte kan somna om efter. Jag är utmattad, inte bara från skolan utan även från mina barndomsminnen och mardrömmarna jag hade då. Jag sover inte ordentligt en enda natt, i alla fall inte när jag är ensam. När jag har sällskap går det lite bättre för jag har något som håller mig tillbaka och som påminner mig om att mina drömmar är enbart drömmar. Inte längre verkliga, inte längre något jag behöver lida av.

Jag vet också att det tagit längre tid detta år innan mina drömmar började, kanske för att jag varit lycklig den senaste tiden. Kanske för att jag dränkt mina sorger i alkohol och skolkat mer från skolan än jag varit sjukt under hela min skolgång (dvs under hela 12 år). Det kan också vara för att jag äntligen börjat med min terapi eller för att jag kunnat ventilera hos mina vänner under årets gång. Eller så är det bara för att jag för året vid denna tid bestämde mig för att jag aldrig mer ville må så dåligt som jag gjorde då i hela mitt liv. Det kan vara mina nya mediciner, ytterligare preparat som får mig att känna mig som ett apotek. Eller så kan det vara för att jag är kär och för att jag kunnat spendera min tid med den person jag tycker allra mest om, för att han hållit mig underhållen när jag känt mig nedstämt (utan att ha varit medveten om hur jag mådde under dessa stunder) och för att han fått mig att skratta tills jag glömt alla de dystra tankar som normalt sett tynger mig.

Han gör mig glad och det var länge sen jag kände mig så säker tillsammans med en annan person. Jag behöver inte vara någon annan, inte vara mognare än jag egentligen är. Jag kan vara Emma, en tjej med ful dialekt och grym hemsk humor. Jag får vara barnslig, skratta tills jag gråter och jag får gråta av lycka. Och det är vackert, (nästan) allt med denna relation är vackert. Han är nog en av de få saker som håller mig flytandes just nu och han vet inte ens om det. Känslorna han fyller mig till bredden med kan inte vara annat än kärlek och jag älskar honom för det. Jag älskar honom.