Hej fredag!

Äntligen fredag, slutet på ytterligare en arbetsvecka (eller i mitt fall skolvecka). Skönt säger de flesta och planerar redan för fredagsmys eller kompishäng. En utekväll på den lokala puben låter inte heller fel enligt en del, medan andra hellre drar iväg på någon hemmafest två mil bort. Själv håller jag med om att fredagsmys är en bra idé, en ypperlig idé faktiskt.

Men så verkar det inte bli idag då en av mina vänner har fyllt år och vi ska fira henne, utan att hon vet förstås. Så i snart två veckor har det pågått en hel del sniderier mellan mig och några andra goda vänner, denna kväll ska bli perfekt. Synd bara att jag inte alls är så på som jag var för några dagar sedan...

Visst det blir säkert jättetrevligt, men jag är inte alls sugen på att spendera min fredag i okända miljöer. Hemmet och soffan är så himla attraktiv idag, skulle faktiskt kunna ligga här i pyjamas hela dagen om det inte hade varit för skolan och ett möte med arbetsterapeuften. Dock, två lektioner mer eller mindre har aldrig skadat och stannar jag hemma har jag en anledning till att inte åka iväg ikväll. Men det är taskigt mot de andra och mot mig själv. Jag behöver träffa mina kamrater, behöver lära mig saker, måste ha närvaron i skolan om jag vill ha kvar mitt studiebidrag.

Men min psykiska hälsa, eller snarare ohälsa, påverkar mig i allt jag gör. Glädjen jag fick av att spendera tid med mina vänner är inte lika betydande längre, snarare så att det snarare känns som om det skjälper mig. Något jag vet att det absolut inte är så, men jag vill ändå inte umgås med dem. Behovet av att vara ensam är så stort att jag verkligen drar mig undan från alla jag känner.

Henke är det enda undantaget, vilket är skumt då det i det stora hela faktiskt är han som får mig att känna så här. Eller iallafall så var det han som petade ner den första dominobrickan, för att sedan bygga upp allt igen innan han hotade med att riva konstruktionen ytterligare en gång. Som om någon av oss behövde den här osäkerheten. En dag är han på och nästa vet han inte, som att jag behövde bli mer osäker på om jag ska lita på honom. Men det gör jag, han är en av de få människor jag litar på till 100%. Han, mamma och Johanna. Det klassificeras inte ens som "få" längre, de är dem tre personer jag litar på fullt ut. Visst, jag berättar allt för Lovisa, pratar om mitt mående med Ida och trivs i Jannes sällskap. Men det betyder inte att jag litar på dem. Vilket jag inte alls förstår. För samtidigt som jag faktiskt litat på dem i de allra flesta fall så kan jag bara inte yttra mina innersta känslor för dem. Jag älskar dem, men det känns som att jag kommer krossa dem om de får reda på hur jag egentligen mår.

Nej, jag mår inte bra. Jag är på en motorväg körandes rakt mot en bergvägg i 110 km/h. Vissa dagar kan jag vaknar upp och ha panik, helt utan anledning. De är sådana dagar jag vill skada mig själv eller ibland till och med sluta existera. Det är då jag tar fram den gamla ångestboken och skriver ner allt jag tänker på. Annars öppnar jag den aldrig, behöver inte tänka på det när jag mår bra. Jag hade inte ens behövt öppna den på över 6 månader innan jag greppade tag i den i förrgår och skrev så att pennan glödde. Men lite vill jag faktiskt dela med mig så ni kan få ett utdrag ur den fyra sidor långa text jag skrev då.

Det kallas tvivel, det där som stör

Jag sa åt mig själv att inte skriva något mer innan jag fått klarhet i det hela, men lik förbannat så vet jag fortfarande inte hur det står till.

Jag fattade ett beslut, och jag står fast vid det. Men för tillfället känns det som om jag är den enda som tycker att det är ett bra sådant. Mannen som fick höra om min tankar och känslor, Han som accepterar mig trots min ungdom och oerfarenhet, har verkat så off ända sedan vi pratade den där kvällen. Nästan som om Han undviker att träffa mig i verkligheten, vilket sårar mig så fruktansvärt. Jag har saknat Honom, tänkt på Honom konstant i över en månad. Men det känns verkligen som om jag är den enda som vill ses, som vill vara nära och veta var jag har Honom.

Mina egna känslor är jag jättesäker på, där finns det ingen dimman som skymmer sikten. Det är när jag tvingas tänka på hur han känner som jag helt plötsligt står i mitten av en ångbastu, som jag blir så där jävla osäker och tvivelaktig. Jag menar: vad hade hänt om jag sagt nej? Hade Han släppt mig helt och hållet och gått tillbaka helt till sitt ex? Så som Han blev tvungen att göra nu, släppa Henne för att vara med mig. Jag är jätteosäker för jag vet inte. Han säger att Han älskar mig, men får jag kalla Honom för min? Är det okej, eller är det vi har nu precis som det var innan det blev något mellan oss? Jag är mer osäker nu än jag var när jag fattade mitt beslut.

Jag saknar honom. Saknar att ha honom här på söndagarna, att vakna upp när han åker till jobbet på måndagsmornarna. Saknar doften han lämnar på mina kuddar och alla andra små spår han lämnar i mitt liv. Saknar att få njuta av värmen från det där fantastiska leendet som alltid kastar upp mig på cloud nine. Saknar att vara hos honom på helgerna, att mysa framför något kasst tv-program eller någon helskum men ändå väldigt bra film. Jag saknar de stunderna då jag kan reta honom lite smått över något, saknar att lyssna på honom när han berättar om något. Men det jag saknar mest är våra helgmornar när vi sitter med pojkarna i soffan och äter frukost framför något gulligt barnprogram. Jag älskar verkligen de helgerna, när vi sitter där. Jag, Henke och pojkarna.

Det värmer mitt hjärta så otroligt att det är så simpelt under de stunderna, så lätt att existera när jag får andas samma luft som dem. Jag har börjat fundera på om jag någonsin har känt mig så levande som jag gör när jag får tillbringa min tid med dem. Kanske någon gång för länge sedan, men inte en gång under de senaste tre åren har jag varit så lycklig som då. Henke gör mig lycklig, visst han sårade mig, men samtidigt har han gett mig så mycket mer än bara ett brustet hjärta (som han dessutom har tejpat ihop igen med silvertejp). Om jag inte hade träffat honom för första gången den där dagen i somras så skulle mitt liv ha sett helt annorlunda ut. Jag hade inte alls gjort de val jag gjort och troligtvis fortsatt dejta den där killen som inte förstod att jag inte ville ha honom. Utan Henke skulle jag inte ha fått uppleva den här underbara och samtidigt så fruktansvärt smärtsamma känslan som kallas för "att vara kär". Jag är kär i honom, har varit det enda sedan September. Vartenda ett av mina hjärtslag slår för honom, alla utom de som mitt hjärta hoppar över när jag ser något som påminner mig om honom. Det bubblar i min mage, det bildas en klump som sedan löses upp likt en brustablett. Klumpen som alltid finns där när jag inte pratar eller är med honom, den bara försvinner så fort han gör sig påmind. Jag älskar det. Älskar att tvivla lite, älskar att hans närvaro skjuter undan och äter upp lite av den där kakdegen av tvivel så att den blir mindre och mindre varje gång vi ses.

Något jag inte älskar är att inte veta. Att inte veta om det är vi. Avskyr att känna som om han skulle ha ångrat sitt val, det vill säga att välja mig. Men jag får ta den här diskussionen med honom när vi pratar senare ikväll, man får inte speciellt mycket klarhet av att bara skriva det här.

Konsten att medla mellan förnuft och känsla

Det har inte blivit något effektivt skrivande på sista tiden. Jag har varit för distraherad av annat, haft mycket att tänka på och kring. Och denna gång kände jag mig inte riktigt taggad på att dela med mig av mina tankar och känslor, annat än med de närmaste. Delvis för att jag fortfarande inte är 310% säker, men också för att jag ändå bestämt mig. Det viktigaste för mig nu är inte att få utlopp för mina känslor på ett ställe där jag vet att de som faktiskt bryr sig kan läsa om det. Just nu känner jag bara ett starkt behov av att prata ut om det, öga mot öga, med någon som jag känner att jag kan ha en diskussion med där även dennes åsikter räknas. Och det har jag gjort. Jag har pratat med mamma, med Johanna och resten av flickorna, pratat med min syster och även pratat lite med min bästa vän och hans familj.

Men det har bara gjort saker och ting ännu mer komplicerade. Vissa säger åt mig att lyssna på mitt hjärta, andra att jag måste använda hjärnan. Själv anser jag att en gnutta av både skulle göra susen, om jag nu inte redan varit så påverkad av det andra tycker om min situation. Personer som inte har varit med från start, som inte är tillräckligt insatta.

När det tog slut mellan mig och mitt ex så fick jag mycket stöttning från de allra flesta som visste om det. Vissa lyssnade på vad jag hade att säga medan några få idiotiska människor halvt förolämpade Honom, utan att ens känna Honom eller veta något om hur vi haft det. En del personer som betyder så otroligt mycket för mig sa saker som gjorde mig så upprörd att jag bara ville lägga på i örat på dem, men självklart gjorde jag inte det. Jag bara satt där och bet ihop, hummade några toner för att visa att jag lyssnade fortfarande men innerst inne önskade jag bara att man kunde skicka virtuella käftsmällar som kändes i verkligheten. Så vill jag fortfarande göra mot vissa personer, speciellt när de förolämpar min mamma för att hon bara vill att jag ska må bra.

Jag har i alla fall bestämt mig vad jag ska välja. Ni lär väl märka hur det blir beroende på mitt nästa inlägg.