Men så verkar det inte bli idag då en av mina vänner har fyllt år och vi ska fira henne, utan att hon vet förstås. Så i snart två veckor har det pågått en hel del sniderier mellan mig och några andra goda vänner, denna kväll ska bli perfekt. Synd bara att jag inte alls är så på som jag var för några dagar sedan...
Visst det blir säkert jättetrevligt, men jag är inte alls sugen på att spendera min fredag i okända miljöer. Hemmet och soffan är så himla attraktiv idag, skulle faktiskt kunna ligga här i pyjamas hela dagen om det inte hade varit för skolan och ett möte med arbetsterapeuften. Dock, två lektioner mer eller mindre har aldrig skadat och stannar jag hemma har jag en anledning till att inte åka iväg ikväll. Men det är taskigt mot de andra och mot mig själv. Jag behöver träffa mina kamrater, behöver lära mig saker, måste ha närvaron i skolan om jag vill ha kvar mitt studiebidrag.
Men min psykiska hälsa, eller snarare ohälsa, påverkar mig i allt jag gör. Glädjen jag fick av att spendera tid med mina vänner är inte lika betydande längre, snarare så att det snarare känns som om det skjälper mig. Något jag vet att det absolut inte är så, men jag vill ändå inte umgås med dem. Behovet av att vara ensam är så stort att jag verkligen drar mig undan från alla jag känner.
Henke är det enda undantaget, vilket är skumt då det i det stora hela faktiskt är han som får mig att känna så här. Eller iallafall så var det han som petade ner den första dominobrickan, för att sedan bygga upp allt igen innan han hotade med att riva konstruktionen ytterligare en gång. Som om någon av oss behövde den här osäkerheten. En dag är han på och nästa vet han inte, som att jag behövde bli mer osäker på om jag ska lita på honom. Men det gör jag, han är en av de få människor jag litar på till 100%. Han, mamma och Johanna. Det klassificeras inte ens som "få" längre, de är dem tre personer jag litar på fullt ut. Visst, jag berättar allt för Lovisa, pratar om mitt mående med Ida och trivs i Jannes sällskap. Men det betyder inte att jag litar på dem. Vilket jag inte alls förstår. För samtidigt som jag faktiskt litat på dem i de allra flesta fall så kan jag bara inte yttra mina innersta känslor för dem. Jag älskar dem, men det känns som att jag kommer krossa dem om de får reda på hur jag egentligen mår.
Nej, jag mår inte bra. Jag är på en motorväg körandes rakt mot en bergvägg i 110 km/h. Vissa dagar kan jag vaknar upp och ha panik, helt utan anledning. De är sådana dagar jag vill skada mig själv eller ibland till och med sluta existera. Det är då jag tar fram den gamla ångestboken och skriver ner allt jag tänker på. Annars öppnar jag den aldrig, behöver inte tänka på det när jag mår bra. Jag hade inte ens behövt öppna den på över 6 månader innan jag greppade tag i den i förrgår och skrev så att pennan glödde. Men lite vill jag faktiskt dela med mig så ni kan få ett utdrag ur den fyra sidor långa text jag skrev då.
"Ibland älskar jag livet, ibland vill jag sluta existera. Ibland känns allt perfekt och inget kan få mig att tappa tron, ibland undrar jag om livet verkligen är så lönlöst som det känns.
Vissa veckor gör det mindre ont i mig än andra, vissa veckore smärtar det mig att ens öppna ögonen. När jag har människor runt omkring mig mår jag bra, toppen faktiskt. Men så fort alla skingras och jag tvingas stå kvar ensam kommer tankarna igen, de mörka tankarna som vägrar släppa taget. När jag är ensam försvinner genast hoppet, jag tappar greppet och faller djupare ner i trombonen av känslor som virvlar. Jag älska livet, älskar min familj och mina vänner. Men just nu vill jag inte leva det liv jag fått. Jag vill inte existera på samma planet so alla dessa underbara människor och veta att jag inte är lika storslagen, inte lika fantastisk som de runt omkring mig.
Jag vill inte vara mig. Jag vil inte vara mig. Inte mig, bara inte mig. Jag vill inte bara vara. Jag vill inte leva men jag vill heller inte försvinna. Jag saknar den jag var men vill aldrig uppleva den tiden igen. Vill lämna allt bakom mig, vill bli den dör personen som många tror att jag är. Utåriktad, rolig, omtänksam, klok. Jag vill tycka om andra, jag vill tro på mänskligheten, känna att jag är värd något speciellt för någon. Jag vet att jag är någon, men inte vem jag är. Vem är jag, vad gör jag här... Varför blev jag som jag blev... Varför är jag inte som andra tonåringar?"
Tack och bock, nu vet ni vad som förpestar mina nätter och ensamma stunder. Även om jag föredrar att vara ensam och känna så över de stunder då jag känner så i sällskap av mina vänner eller min familj. Kanske är det en av anledningarna till att jag faktiskt stänger in mig och stöter bort mina syskon och mina föräldrar. Stöter bort mina kompisar, även om det i de allra flesta fall är omedvetet. Det är jag dessutom fullt medveten om, att jag beter mig som en elektron gör mot en proton. Stöter bort. Skillnaden är att jag stöter bort även de negativa personerna, men drar till mig allt det negativa som sägs. Ett taskigt skämt, som tidigare fått mig att skratta till jag gråtit, får mig nu till gränsen av tårar av helt fel anledning.
Oh well, nu ska jag vara positiv igen. Det blir inte bättre av att jag gräver ner mig i sopberget av elände. Tagga svenskaplugg, religionsskrivning och matematikvideos! xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar