Jag sa åt mig själv att inte skriva något mer innan jag fått klarhet i det hela, men lik förbannat så vet jag fortfarande inte hur det står till.
Jag fattade ett beslut, och jag står fast vid det. Men för tillfället känns det som om jag är den enda som tycker att det är ett bra sådant. Mannen som fick höra om min tankar och känslor, Han som accepterar mig trots min ungdom och oerfarenhet, har verkat så off ända sedan vi pratade den där kvällen. Nästan som om Han undviker att träffa mig i verkligheten, vilket sårar mig så fruktansvärt. Jag har saknat Honom, tänkt på Honom konstant i över en månad. Men det känns verkligen som om jag är den enda som vill ses, som vill vara nära och veta var jag har Honom.
Mina egna känslor är jag jättesäker på, där finns det ingen dimman som skymmer sikten. Det är när jag tvingas tänka på hur han känner som jag helt plötsligt står i mitten av en ångbastu, som jag blir så där jävla osäker och tvivelaktig. Jag menar: vad hade hänt om jag sagt nej? Hade Han släppt mig helt och hållet och gått tillbaka helt till sitt ex? Så som Han blev tvungen att göra nu, släppa Henne för att vara med mig. Jag är jätteosäker för jag vet inte. Han säger att Han älskar mig, men får jag kalla Honom för min? Är det okej, eller är det vi har nu precis som det var innan det blev något mellan oss? Jag är mer osäker nu än jag var när jag fattade mitt beslut.
Jag saknar honom. Saknar att ha honom här på söndagarna, att vakna upp när han åker till jobbet på måndagsmornarna. Saknar doften han lämnar på mina kuddar och alla andra små spår han lämnar i mitt liv. Saknar att få njuta av värmen från det där fantastiska leendet som alltid kastar upp mig på cloud nine. Saknar att vara hos honom på helgerna, att mysa framför något kasst tv-program eller någon helskum men ändå väldigt bra film. Jag saknar de stunderna då jag kan reta honom lite smått över något, saknar att lyssna på honom när han berättar om något. Men det jag saknar mest är våra helgmornar när vi sitter med pojkarna i soffan och äter frukost framför något gulligt barnprogram. Jag älskar verkligen de helgerna, när vi sitter där. Jag, Henke och pojkarna.
Det värmer mitt hjärta så otroligt att det är så simpelt under de stunderna, så lätt att existera när jag får andas samma luft som dem. Jag har börjat fundera på om jag någonsin har känt mig så levande som jag gör när jag får tillbringa min tid med dem. Kanske någon gång för länge sedan, men inte en gång under de senaste tre åren har jag varit så lycklig som då. Henke gör mig lycklig, visst han sårade mig, men samtidigt har han gett mig så mycket mer än bara ett brustet hjärta (som han dessutom har tejpat ihop igen med silvertejp). Om jag inte hade träffat honom för första gången den där dagen i somras så skulle mitt liv ha sett helt annorlunda ut. Jag hade inte alls gjort de val jag gjort och troligtvis fortsatt dejta den där killen som inte förstod att jag inte ville ha honom. Utan Henke skulle jag inte ha fått uppleva den här underbara och samtidigt så fruktansvärt smärtsamma känslan som kallas för "att vara kär". Jag är kär i honom, har varit det enda sedan September. Vartenda ett av mina hjärtslag slår för honom, alla utom de som mitt hjärta hoppar över när jag ser något som påminner mig om honom. Det bubblar i min mage, det bildas en klump som sedan löses upp likt en brustablett. Klumpen som alltid finns där när jag inte pratar eller är med honom, den bara försvinner så fort han gör sig påmind. Jag älskar det. Älskar att tvivla lite, älskar att hans närvaro skjuter undan och äter upp lite av den där kakdegen av tvivel så att den blir mindre och mindre varje gång vi ses.
Något jag inte älskar är att inte veta. Att inte veta om det är vi. Avskyr att känna som om han skulle ha ångrat sitt val, det vill säga att välja mig. Men jag får ta den här diskussionen med honom när vi pratar senare ikväll, man får inte speciellt mycket klarhet av att bara skriva det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar