Hemma bra men borta bäst

Jag har på senare tid insett var majoriteten av min ångest kommer ifrån. Det är inte pressen från skolan, inte pga att jag sover för lite eller att jag gör saker som jag vet inte är bra för mig. Det är i hemmet den existerar, jag känner hur den byggs upp från och med ögonblicket jag sätter mig på bussen mot Norberg. Hur den trappas upp under resans gång, tillsammans med oron över hur min familj ska reagera idag. Funderar över vad de ska hitta för fel på mig och mitt beteende idag.

Jag mår bra, överallt annanstans än just hemma. Mår bättre i skolan, en plats jag hatat i flera år, än i mitt eget hem. Kanske är det inte bara miljön som jag alltid trott, kanske är det fler faktorer som spelar in. För det handlar inte bara om mig.

Det handlar om min familj och om det trasiga band jag har till dem. Det handlar om min mamma och om vår relation. Det handlar om mina syskon och deras sätt att gå mig på nerverna, deras sätt att kritisera och förolämpa. Det handlar om pappa och hans passiva aggression. Men mest av allt handlar det om hur vi behandlar varandra, hänsynslöst och utan medkänsla.

Det finns så mycket som ger mig ångest så fort jag kliver innanför dörren till huset där jag bor. Är mina syskon hemma? Skriker Nils eller slåss han och Einar som vanligt? Har pappa hunnit hem innan mig eller kommer jag få skit över att jag inte städat i köket, trots att det inte är mitt ansvar? Vilket humör är mamma på? Kommer hon att vara arg och ledsen som vanligt eller kommer jag för en gångs skull få se henne på bra humör?

Jag får ångest av att inte veta dessa saker. Oroar mig över situationen i min familj, även om de själva tror att jag inte bryr mig eller respekterar dem. Min familj är det bästa jag har, men jag orkar inte alltid vara med dem. Det är så sjukt energikrävande att ständigt behöva trippa på tå genom ett minfält.
Jag älskar min familj och vill gärna vara med dem, men det går inte! Inte med alla dessa tankar snurrande hela tiden, inte när det känns som att luften går att skära i med kniv. Så istället väljer jag att spendera min lediga tid med mina vänner och min pojkvän. För att slippa tänka på hur illa det faktiskt är hemma, för att glömma bort hur mycket jag pajat min relation till min familj. Jag vill inte tänka på det, jag vill inte veta av det. Jag vet att jag borde sätta mig ner och berätta hur jag känner och förklara varför jag skiter i att höra av mig, varför jag skiter i att komma hem, varför jag beter mig som en liten bitch gentemot de personer jag älskar mest av allt. Men jag kan inte, vet inte var jag ska börja. Vet inte hur jag ska säga till min familj att mitt hem är den plats jag känner mig minst trygg på.

Jag prokastinerar dessa samtal för jag vet att det kommer att krossa min mammas hjärta. Hon har verkligen gjort allt för mig och det enda jag har gjort den senaste tiden är att kasta skit i ansiktet på henne. Allt jag är, är en enda stor besvikelse. Jag vet att hon tycker det, det märks på henne. Syns på hennes blick att hon gett upp på mig, att hon inte orkar mer. Jag borde be om ursäkt, men det finns aldrig tillfälle till det. Det är alltid någon annan som vill ha hennes uppmärksamhet, alltid något som enbart hon kan göra... men jag ska nog försöka prata med henne ikväll igen, få se om man får fram något vettigt eller om det slutar med att jag gråter så mycket att jag inte kan prata som vanligt.

Saker jag vill be om ursäkt för

Jag har insett att majoriteten av gångerna jag suttit ner framför datorn med bloggen uppe är för att jag är nedstämd över något. Att jag har ångest och känner ånger. Idag räknas som ytterligare en gång av dessa.

Min dag har varit kaos, jag har varit kaos. Insidan av mitt huvud har varit och är ännu en enda röra. Det är mycket som snurrar runt där uppe och mina kropp längtar efter mer är bara psykisk smärta. Den törstar efter blodspillan, lustar efter ny ärrvävnad. Jag vägrar skada mig fysiskt nu för tiden och jag har varken rispat eller skurit i min kropp på över ett år. Men idag är det svårare än vanligt att kämpa emot.

Jag vet inte vad jag ska säga, jag tror att jag bråkade med min pojkvän idag. Eller ja, han är sur på mig över något jag gjorde igår. Exakt vad jag gjorde vill jag inte gå in på, inte ens i mina egna tankar. Jag vet bara att jag skäms, att jag vill be om ursäkt. Har velat gjort det i flera timmar men vet inte riktigt hur jag ska påbörja konversationen. Vet inte riktigt vad jag ska säga då han ignorerade mig hela morgonen fram till att han åkte hem. Han upplyste mig i alla fall om att han var sur och vad jag gjort för fel innan han åter behandlade mig som luft, det kändes konstigt att vara i hans närhet men utan att bli sedd. Knappt så att han svarade när jag pratade med honom.

Jag känner mig så förvirrad och felplacerad i denna situation. Jag är så absurt dålig på att hantera konflikter så jag vet inte alls vad jag ska göra. Borde jag skriva och be om ursäkt eller bara fråga om han fortfarande är upprörd..? Ska jag höra av mig i överhuvudtaget eller ska jag vänta på att han gör det?

Jag vill verkligen inte att han ska vara sur på mig. Det gör ont djupt i mitt inre. Klumpen i halsen växer sig större än vanligt, likaså den där känslan av evig oro. Allt det där som jag slipper känna när jag tänker på honom i vanliga fall. Jag älskar honom, vilket gör allt ännu värre. Jag klarar av att känna oro och det där ständiga trycket över bröstkorgen som gör att jag inte kan andas, men att det är just han som får mig att känna mig så... det är något jag har svårt att hantera. Att den enda människan som får mig glad enbart genom att existera kan få mig att känna mig så liten och trasig smärtar mig mer än ångesten jag hade fått av att skada mig själv.

Jag vill bara prata med honom, höra hans röst och reda ut det hela. Men jag vill inte ta första steget, för tänk så gör jag fel även då. Jag vill inte göra fel, vill inte göra människor jag bryr mig om besvikna eller arga. Tyvärr är det tydligen det enda jag är riktigt bra på, det och att få min mamma att gråta. Förlåt...

Förlåt för att allt jag tar i går sönder förr eller senare.
Förlåt för att jag inte kan uppföra mig som normalt folk.
Förlåt för att jag är annorlunda.
Förlåt för alla de gånger jag varit en besvikelse.
Förlåt för att jag inte kan ta komplimanger.
Förlåt för alla gånger jag någonsin sårat någon utan att mena det.
Förlåt för alla de gånger jag sårat någon med flit.
Förlåt för att jag sårar andra genom att ljuga.
Förlåt för att jag sårar andra även när jag talar sanning.
Förlåt för att jag tvivlar på vad andra säger.
Förlåt för att jag anser att jag inte duger.
Förlåt för hatet jag hyser mot mig själv.
Förlåt för allt jag någonsin gjort fel.
Förlåt för att jag aldrig lyckas göra rätt.
Förlåt för att jag är en miserabel människa som alltid förväntar sig det värsta.
Förlåt för de stunder då jag mår dåligt.
Förlåt för de stunder då jag är lycklig.
Förlåt för att jag inte litar på någon.
Förlåt för att jag alltid väljer att lita på fel människor.
Förlåt för allt jag någonsin utsatt mig själv för.
Förlåt för alla de gånger jag utsatt andra för saker och ting.
Snälla... förlåt mig...

Oönskad uppmärksamhet

En av mina vänner från USA skrev till mig idag. Vi har inte pratat ordentligt på nästan ett år och det första han säger är att han vill dejta mig, i frågeform då förstås. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag vill inte dejta honom, kan inte pga väldigt många anledningar. Så jag vet ju vad jag vill ge honom för svar men hur säger man "jag vill inte, du är långt ifrån inte min typ och jag är kär i någon annan" på ett sätt som inte sårar någon? Hade det varit någon annan hade det varit lätt, men den här grabben är så sjukt känslig av sig. Vilket oftast är bra, för det är alltid honom man skriver till om det hänt något, men den här gången vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Jag skrev att jag är smickrad men att jag inte kan. Behövde inte förklara mig vilket var skönt. Nackdelen är att han skrev att han älskar mig "nu och för alltid" precis efter och jag känner att nej. Snälla sluta. Jag får dåligt samvete när jag nekat någon och de fortsätter att skriva att de tycker om mig och att jag är vacker. För det första så kan jag inte hantera komplimanger då jag tvivlar på att den som yttrar den talar sanning. För det andra så blir jag avskräckt när personer inte kan acceptera ett nej eller ska fortsätta att pracka på mig sina känslor, känslor som jag hade mått bättre av att inte veta om. Jag får alltid svårt att behandla personer på samma sätt som innan när de påstår att de tycker om mig; antingen blir jag överdrivet nervös eller så vill jag bara inte ha med denna person att göra längre.

När mina vänner säger att de gillar mig är det lugnt, för de pratar om platoniska känslor. De känner inte någon form av attraktion gentemot mig och då funkar det. Jag menar, jag och Johanna har pratat om att gifta oss när vi är runt 50 om vi inte hittat någon annan tills dess. Enbart för att folk inte ska tro att vi är några galna kattkvinnor, att Johanna ger mig frukost på sängen är bara ett plus.

När någon jag själv tycker om säger att de gillar mig känner jag mig som om det vore halloween (vilket är typ som julafton och min födelsedag samtidigt). Det är i närvaron av den personen som jag känner mig lycklig. Jag blir lycklig av att tänka på den personen och ett simpelt "hej" kan göra min dag.

Men när människor jag knappt känner eller inte har pratat med på länge säger det... då vill jag bara sjunka genom jorden eller radera deras existens från mitt liv. Vilket man inte kan göra bara sådär utan anledning. Det suger att "du ger mig komplimanger och därför kan vi inte vara vänner längre" fungerar. För det är en fras jag skulle använda mig av, rätt ofta. Kanske inte till mina närmsta vänner som påstår att mina bröst har en bra densitet, men till typ alla andra som ger mig komplimanger.

Känner dock att jag borde sluta klaga på dessa saker och vara glad för att jag tydligen är en människa som många tycker om. Varför vet jag inte för jag är rätt elak av mig, men vem bryr sig egentligen. Det är nog en del av min icke-existrande charm.

Med målet i sikte

Jag kände mig verkligen som skräp igår, eller ja. När det gällde mina studier så kände jag mig som skräp. Annars var det en helt okej dag. Jag fick saker gjorda och jag fick dessutom spendera kvällen med Rasmus. 

Idag har varit en toppen dag och jag är seriös när jag säger att det har varit den bästa på länge. Jag fick vakna upp bredvid personen jag älskar, fick mysa med en supergosig vovve och jag har för en gångs skull fått något gjort i skolan.

Svenskan idag kändes betydligt mycket bättre än igår. Jag skrev klart mitt tal och fick reda på av min lärare att jag inte alls behöver skriva texten om realism, då hon ändå inte kommer betygsätta den. Jag lyckades komma på ett hyfsat koncept för en hemsida på webbutvecklingen och jag lärde mig faktiskt något vettigt.

Jag har lagat mat, utan att bränna ner köket mig eller att skära mig i fingrarna. Jag har plockat på mitt rum och jag har börjat på mitt gymnasiearbete. Eller jag har äntligen satt mig ner och försökt komma på något att göra. Jag funderar på att bygga en större hemsida om sengångare, kattdjur och hundar. Det ska vara en fakta sida med söta bilder och videos. Sitter och skissar på den nu och jag tror att det kan fungera. Grejen nu är att jag måste lära mig mer html, css och dessutom påbörja resan mot javascriptsexpert. Något som troligtvis aldrig kommer att hända.

Tänker skjuta på gymnasiearbetet till imorgon, eller senast torsdag. Det beror på hur lång tid det tar att skriva klart uppgiften om romantiken. 

Ska skriva lite på den, lyssna på klassisk musik och äta saltlakrits innan jag lägger mig. Men först en tupplur, för det har jag förtjänat. 

Kan innehålla spår av nötter

Jag måste medge att jag inte alls är så smart jämt. Inte speciellt ofta faktiskt. Det händer att jag säger något klokt och moget någon gång ibland, men oftast är jag rätt blåst. Eller så har jag bara otur när jag tänker. Vet inte riktigt vilket av alternativen som stämmer men en sak är säker, det här med att läsa böcker och skriva uppsatser som bygger på dem är inte min grej.

Just nu tänker jag först och främst på den där uppsatsen om Realism och Naturalism där jag ska ha läst en bok av någon man vid namn Fjodor Dostojevskij. Jag har för det första inte läst mer än 16 av de 100 sidorna vi skulle läsa. För det andra så vet jag inte vad min lärare vill att man ska skriva om. Jag kan det här med Realismen och Naturalismen, vet vad existentialism och nihilism är. Min lärare är medveten om att jag kan detta, men ändå ska vi skriva ett PM om allt detta samtidigt som vi pratar om frihet. Jag är förvirrad och inte klar. Trots att texten skulle lämnats in INNAN jullovet...

Samma sak gäller det argumenterande talet som vi också ska skriva. Tesen man behandlar i talet ska utgå från "det goda samhället" och jag har ingen aning om vad jag ska skriva/tala om. Det ska dessutom vara klart imorgon. Jag är så jävla seg och känner mig rätt lagom blåst som inte klarar av att skriva ett litet tal på 3-4 minuter. Sen får man ju inte glömma att använda sig av ethos, logos och pathos (vad fan det nu är?!). Referenser från sitt PM skulle också ingå, så först och främst bör jag kanske skriva klart det... Eller snarare, påbörja det.

Jag borde även fråga min mamma om hon kan hjälpa mig, men det känns dumt med tanke på att hon varken har tid eller lust. Pappa är det inte ens värt att fråga, är rätt säker på att han kommer förstå ungefär lika mycket som mig (d.v.s inget alls). Och varken syrran eller brorsan är tillräckligt insatta för att kunna skriva ett tal med slagkraftig argument. Skulle säga att jag är rätt körd och att ingen jävel borde läsa svenska 3 frivilligt.

Tagga F-varning i svenska. Tagga F på mitt icke påbörjade studentarbete. Tagga arbetslöshet på grund av att jag inte får ta studenten.

Kakor och krig

Det var ett par dagar sen jag skrev sist. Så gick det med den nya 'rutinen'.

Mycket har hänt i veckan, eller ja... det har hänt mer än vanligt. Sömnen däremot har blivit betydligt mindre än vanligt.

Tisdagen var rätt lugn. Jag brände inte ner köket när jag lagade mat och jag fick lite kvalitetstid med hunden.

Onsdagen var lite mer händelserik. Jag somnade på min favoritlärares lektion och somnade på ett skrivbord framför datorn under min håltimme. Vi(tjejerna och jag) har äntligen börjat med vår hundradagars-plansch inför studenten. Så större delen av skoldagen spenderades med saxar i händerna och senare lim över hela golvet. Jag och Johanna fick ta hand om limningen av hundra stycken guldstjärnor. Det vill säga, Johanna limmade och jag kollade på för ingen trodde på att jag skulle klara av att limma några pappersbitar på en större pappersbit. Klagar inte dock, jag slapp ju arbeta.

Efter att vi (Johanna) limmat dit alla små pappersbitar så drog vi ner på stan. Jag ville ha sällskap under alla mina ärenden. Ett par nya vantar skulle införskaffas och jag behövde dessutom prata med någon om nytt recept på p-piller. Först kom vantarna. Men det var tydligen omöjligt att hitta ett par bra vantar inne i Gallerian, inte en enda affär sålde ett par stickade tumvantar. INTE EN ENDA AFFÄR! Jag var lite lagom grinig tills Johanna påminde mig om att hennes mormor stickar. Det mina vänner var nog det bästa hon sagt på hela dagen då det inte bara resulterade i att jag fick ett par vantar, utan även att jag fick sitta och prata med Siv en stund.

Det var även tänkt att jag och R skulle gå och fika, något som sket sig rejält. Det betyder inte att vi inte träffades alls men jag hade verkligen sett framemot vår dejt (vi ska fika imorgon istället). Så istället för att dricka kaffe och äta bakelser blev jag tvungen att ta mig till Krylbo (det var svinkallt ute och jag var/är så glad över att Johanna har körkort). Vi spenderade eftermiddagen som vanligt; i soffan framför en film med massa filtar samtidigt som vi diskuterade fika och krig (fråga mig inte om hur det hänger ihop tack, skäms så sjukt mycket).

Jag hade ett mindre argument med min mamma om hur vidare jag fick sova kvar hos min pojkvän (wow, kan knappt tro det), vilket resulterade i att jag lovade bort hela min fredagskväll till henne. Tidsoptimist som jag är så missade jag dessutom bussen dagen efter och fick gå till skolan (tog bara 40 minuter).

Torsdagseftermiddagen spenderades i en kall bil tillsammans med Ida, Johanna och sist med inte minst Julia. Vi var strandsatta i Smedjebacken i strax över en timme p.g.a. att Ida skulle köpa bil av sitt ex, som inte dök upp. Sen dog bilbatteriet. Kylan trängde sig fort in i bilen och jag är nog inte ensam om att tycka att Gustaf är Jesus efter denna händelse. Det var nämligen tack vare honom (och filten han lämnat i bilen) som inga tår förfrös.

Idag, fredag (o ljuva fredag), har jag spenderat i sängen med sprängande huvudvärk framför datorn (för skolan bryr sig inte om man vill kräkas p.g.a. smärta). Det har inte hänt mycket, annat än att Lovisa ska gifta sig med ett fotbollsproffs så att han kan lära ut sina skills till Einar. En innebandy spelare fungerar också, så länge han tjänar massa pengar och inte som grabbarna i Faluns innebandyklubb. Jag citerar: "15 000 får man inga snygga väskor för!" (jag är rätt säker på att syrran är en gold-digger) Vi hittade därför den perfekta dejtingsidan till henne, Wealthy Men (alla ni som vill vara beroende av män och deras pengar, eller bara inte behöva oroa er över pengar, resten av era liv kan ju kolla sidan!). Kan tilläggas att det började som ett harmlöst skämt innan det spårade ur och att Lovisa inte alls letar efter någon ny (synd grabbar).

Och med det så avslutar vi detta inlägg. Nu ska jag gå ner och umgås med min mamma innan jag kollar om på The Hateful Eight, kan nämligen hända att jag inte har någon aning om vad filmen handlar om då någon var tvungen att distrahera mig.

Tristess, mentala breakdowns och hemliga kärleksförklaringar.

Idag har varit en lugnt dag. Det har inte hänt speciellt mycket men jag känner ändå ett behov av att skriva om den. Delvis för att göra skrivandet till en rutin och delvis för att jag egentligen behöver ventilera lite över saker som INTE hänt idag.

Jag har till exempel inte hämtat ut mitt pass från polisen, eller ja delen med borttappade föremål. Vilket i sin tur ledde till att jag inte kunnat hämtat ut mina paket som finns nere på Ica.

Jag har inte färgsorterat tre påsar Ahlgrens bilar i brist på en hobby och jag har inte pluggat som jag bestämde mig för. Men jag har faktiskt ätit ordentligt idag, utan att känna mig äcklad av det jag stoppar i mig.

Något som jag har gjort (förutom grejen med mitt godis och återfunnit min kärlek till mat) är att gråta i frustration över att jag troligtvis kommer att misslyckas med mitt liv. Kanske inte hela mitt liv men just den här delen med gymnasiet. Jag är så sjukt skoltrött och vill egentligen bara hoppa av. Ångrar tusen gånger om att jag valde teknik, delvis i alla fall. Jag hade ju trots allt inte träffat varken Ida eller Johanna om jag valt något annat. Och jag hade troligtvis varit på väg in i väggen oavsett vilket program jag valt, även om jag valt något praktiskt. Men i alla fall, jag vill verkligen inte åka dit. Får typ grov ångest av att ens tänka tanken och stressen av att vara där krossar mig totalt. Inte så att jag mår "dåligt" annars, utan det är bara i skolan. Annars är jag rätt pigg och glad av mig, ibland. Typ bara den senaste månaden och då har jag ändå haft lov och tid över. Tid som jag behövt slippa tänka på skolan. Tid som jag kunnat spendera med människor jag tycker om, istället för att ha ångest över alla dessa arbeten som ska in. Tid som jag egentligen inte hade/har. Tiden jag dessutom lägger ner på bloggen är... ja, även det är tid jag inte har.

 Tror jag spenderat mer tid på att skjuta allt viktigt framför mig än att göra det jag borde så att jag slapp all den här stressen. Men det är svårt att rätta till det nu när det blivit ett inlärt beteende, en riktigt dålig vana. En ovana jag vet att jag borde göra mig av med, men som jag bortförklarar med att jag har tid och att jag presterar bättre under stress. Vilket jag till viss del gör, men det resulterar allt för ofta i att jag inte orkar med mitt liv, mina vänner eller ens mig själv. Jag vet var det hela slutar, för jag har varit där. Det kommer sluta med nya ärr på min kropp och ytterligare en tripp till akuten. Enbart för att jag är den minst stresståliga människa jag känner och för att jag omedvetet tror att situationen lättar om jag skadar mig själv. Inte så att jag normalt sätt tänker på att dö, eller ens på att göra mig själv illa, men när pressen och ångesten trappas upp för mycket sker det. Det är en mörk spiral som jag är medveten om existerar men som jag inte kan stoppa.

Och nej, jag vill inte dö. Har inga tankar på att ta livet av mig i stunden. Vill inte heller skada mig själv. Men jag vet att dessa tankar kommer att dyka upp om jag fortsätter på det här viset. Enda anledningen till att jag vet att de är på väg är för att jag drömmer igen. De där brutala drömmarna som jag vaknar svettig och gråtandes från, som jag inte kan somna om efter. Jag är utmattad, inte bara från skolan utan även från mina barndomsminnen och mardrömmarna jag hade då. Jag sover inte ordentligt en enda natt, i alla fall inte när jag är ensam. När jag har sällskap går det lite bättre för jag har något som håller mig tillbaka och som påminner mig om att mina drömmar är enbart drömmar. Inte längre verkliga, inte längre något jag behöver lida av.

Jag vet också att det tagit längre tid detta år innan mina drömmar började, kanske för att jag varit lycklig den senaste tiden. Kanske för att jag dränkt mina sorger i alkohol och skolkat mer från skolan än jag varit sjukt under hela min skolgång (dvs under hela 12 år). Det kan också vara för att jag äntligen börjat med min terapi eller för att jag kunnat ventilera hos mina vänner under årets gång. Eller så är det bara för att jag för året vid denna tid bestämde mig för att jag aldrig mer ville må så dåligt som jag gjorde då i hela mitt liv. Det kan vara mina nya mediciner, ytterligare preparat som får mig att känna mig som ett apotek. Eller så kan det vara för att jag är kär och för att jag kunnat spendera min tid med den person jag tycker allra mest om, för att han hållit mig underhållen när jag känt mig nedstämt (utan att ha varit medveten om hur jag mådde under dessa stunder) och för att han fått mig att skratta tills jag glömt alla de dystra tankar som normalt sett tynger mig.

Han gör mig glad och det var länge sen jag kände mig så säker tillsammans med en annan person. Jag behöver inte vara någon annan, inte vara mognare än jag egentligen är. Jag kan vara Emma, en tjej med ful dialekt och grym hemsk humor. Jag får vara barnslig, skratta tills jag gråter och jag får gråta av lycka. Och det är vackert, (nästan) allt med denna relation är vackert. Han är nog en av de få saker som håller mig flytandes just nu och han vet inte ens om det. Känslorna han fyller mig till bredden med kan inte vara annat än kärlek och jag älskar honom för det. Jag älskar honom.

Vin-bowling och borttappade ägodelar

Det var fredag och jag hade bestämt träff med Evelina utanför Waynes Coffee. Vi hade hela kvällen planerad (lite halvt, vi visste på ett ungefär vad vi skulle göra) och allt skulle bli perfekt. Vilket det blev, eller i alla fall nästan. Ingen av oss var på topp när kvällen slutade och jag tycker synd om R som fick ta hand om mig när jag kom hem till honom.

Men som sagt, vi hade bestämt att vi skulle träffas runt 13-tiden utanför Waynes inne i gallerian. Något som gick sådär, då jag fick vänta i minst en timme på att hon skulle dyka upp. Jag hade dåligt batteri i telefonen och i stort behov av att ladda den om vi skulle kunna ta oss hem efter vårt äventyr. Dessutom var jag så sjukt hungrig att jag nästan beslutade mig för att slå Lina när hon väl dök upp. 

När hon väl kommer traskandes med sin brutna tumme efter en och en halv timme så kände jag bara behovet av mat och ett eluttag så att jag kunde ladda min telefon (antalet procent ström var lägre än svenska folkets förtroende för den nuvarande regeringen). Det var lätt att fixa båda, men det här med att faktiskt ladda telefonen var ett problem. Den vägrade ladda, eller ens erkänna att laddaren satt i. 

Det resulterade i en tripp till Elgiganten. Först för att akutköpa en telefon men på vägen dit insåg både jag och Evelina att det kanske var bäst att kolla om det var laddaren eller telefonen som var trasig. En klok idé då det faktiskt visade sig vara laddaren som var paj, vilket i sig resulterade i en oväntad kostnad på typ 300 kronor. Men först spenderade vi en timme bland vitvarorna.

Efter våran lilla avstickare så fortsatte vi vårat äventyr och nästa anhalt var systembolaget. En tripp som resulterade i en box vitt och två cider var. Stoppet efter det var skolan, då jag fortfarande var i stort behov av att ladda min telefon och dessutom behövde få tag på diverse personer. Båda delarna gick sådär om jag ska vara ärlig, men det spelade ingen roll just då. Jag var hungrig igen och klockan var strax efter fyra. 

Vi hade bokat bord på O'Learys till fem och promenerade därför mot stan igen. Väl där var det fortfarande rätt lång tid kvar så vi bestämde oss för att kolla lite kläder på H&M, något som var otroligt kul med lite alkohol i kroppen. Vi stod i provhytten i minst en halvtimme samtidigt som vi dansade runt i de sexigaste underkläderna vi kunde hitta (dvs, inte ett dugg sexiga för H&Ms sortiment är dåligt). Jag är dessutom rätt säker på att jag tappade bort mina vantar inne i affären...

En av de "matchande" outfitsen vi provade. Evelinas version av kvällen finns här.

Maten var god. Eller jag minns faktiskt inte riktigt, jag åt mina pommes och typ smakade på hamburgaren. Evelina åt upp min burgare, men ölen fick hon faktiskt ge fan i då den var det enda jag faktiskt lyckades få ner utan att vilja spy upp allt. Kan behöva tilläggas att jag äter dåligt i perioder, det är inte så att jag inte är hungrig eller att jag lider av någon ätstörning, utan snarare att jag finner all mat rätt grotesk. Men ölen var god och popcorn är alltid gott det med. 

Vi satt inne på restaurangen i ungefär två timmar innan vi begav oss mot bowlingen. Långt ifrån nyktra och redo för vad kvällen hade att erbjuda smet vi in i damernas omklädningsrum (behövde nämligen ladda telefonfan igen) och påbörjade vårat vin-drickande lite diskret. Det slutade med att jag tog en hel hög bilder som jag döpte till "Emmas vy från golvet", sjukt fula men det var ingen som brydde sig då. 

Bowlingen gick sådär... vi körde tre rundor. Jag är rätt säker på att det gick bättre än sist jag spelade och att en sexåring hade spöat skiten ur både mig och Lina tillsammans. En box vin senare var vi båda på topp (i sisådär 30 minuter) och vi vandrade mot Kings Arms. När vi väl kommer dit inser jag att shit, mitt pass är borta. Vi springer tillbaka mot bowlingen men hittar inget pappershäfte någonstans. Slutsatsen var att passet blev glömt inne på bowlingen, vilket känns lite lagom tryggt (men ändå bättre än om jag tappat det ute). 

Det är ungefär här allt blir lite suddigt och jag minns egentligen bara att vi tog oss in på puben och att någon kom och ville se mitt ID, att jag svarade att jag BARA ville ha VATTEN och att jag tre sekunder senare mådde så sjukt dåligt att jag föreslog att vi tar oss hem. Riktigt hur jag tog mig till R minns jag inte men det var inte så svårt att lista ut då jag kom på att vi (jag och Evelina) tidigare hade bestämt att Linas pappa skulle köra mig dit. Jag minns dock att jag spillde ut ett helt vattenglas på golvet, strippade i min ensamhet inne i badrummet och att jag hade sönder dörren till badrummet (inte sönder precis, men den lossnade från väggen av någon anledning). Har en del andra minnen också, men de är inte 'intressanta' (läs sjukt roliga men inte ett dugg PG) nog att berätta om här. Tror också att vi somnade runt "jättesent" eller någon gång runt "det börjar bli ljust ute".

Dagen efter spenderades i sängen framför film. Vi (jag och R) såg "Captain America: the First Avenger", Bo Burnhams show "What" och senare under natten kollade vi på någon dokumentär om Australiens farligaste djur.

Idag har det blivit innebandy och efter en (extremt) välbehövlig dusch drog jag på mig pyjamasen och kröp ner i sängen för vad som verkar ha blivit en timmes bloggande och maltesers-ätning. Ida kommer om en stund och sen blir det ytterligare en tur till Avesta.

Nattugglan och hennes vän

Avslutade precis ett fem timmars långt skype-samtal med min kompis Jan och känner att jag borde skriva något här innan jag lägger mig.

Idag var min första skoldag på denna termin (började egentligen igår men var på möte då) och det kändes väldigt bra att vara där. Rättare sagt det var skönt att träffa mina vänner trots att jag går och är superstressad utan anledning så fort jag närmar mig skolans lokaler. Det är rätt tragiskt egentligen att skolans miljö och krav ska påverka en så negativt. Men som jag sa, det kändes bra idag.

Jag hade bara tre lektioner så det var skönt i alla fall, synd bara på det där fyra-timmars-hålet från helvete mitt på dagen. Det där hålet som inte hade existerat om schemaläggarna inte bestämt sig för att vi skulle ha två korta historielektioner istället för en lång lektion. Idioter säger jag bara...

Min håltimme spenderade jag framför datorn, precis som vilken annan håltimme som helst. Kan dock vara så att jag istället för att slösurfa, eller ännu bättre plugga, satt i ungefär tre timmar och löste sudokun. Väl spenderad tid när man har två uppsatser i svenska, en i engelska, ett gymnasiearbete och ett argumenterande tal att skriva. Jag borde verkligen få lite självdisciplin, det är ohållbart att göra såhär när jag väl har tid att sitta ner och plugga.

Men vad ska man göra när man är rastlös och inte kan koncentrera sig för att ett gäng 16-åringar ska springa in och ut ur rummet där jag till en början försökte plugga.

Okej, då var det klart. Angående min långa konversation med Jan... Det var skönt att få prata med honom igen efter så lång tid. Tror inte att vi setts sen i Oktober och det blev inte så mycket umgås då (pga miljötinget och massa jobbiga föreläsningar). Så jag är väldigt glad över att ha fått prata med honom. Det är alltid lika kul att skypa med Jan (eller jag vet inte, detta var första gången). Han är nog en av mina bästa killkompisar och jag ser så fram emot Bråvalla i sommar då jag äntligen får komma ner och träffa honom. Åker dit med Evelina och det kommer bli episkt!

Kalla fötter och varma mackor

Yes! Mitt nya tyngdtäcke och min nya "kalender"(tavla som man kan planera på typ) har kommit, äntligen! Har väntat ett bra tag på det och ser så fram emot en organiserad vardag och att faktiskt kunna sova på nätterna.

Har varit på äventyr i Fagersta dessutom. Missade första bussen hem så fick släpa runt på ett åtta kilogram tungt täcke samtidigt som jag desperat försökte hitta en busshållplats (jag gick inte vilse i Fagersta, lovar) och eventuellt ett par torra skor.

Hela dagen efter det blev rätt hektisk och när jag äntligen fick sätta mig i köket och dricka te med Evelina efter att ha "mött"(läs tänkt möta henne, somnade på soffan, rusat ner på byn och tappat bort henne för att sedan hitta henne sittandes på min trapp) henne vid bussen var jag helt slut. Mina knän gjorde ont och mina fötter kändes som två stora isklumpar. Men det är synd att klaga. Det är inte som om jag brytit tummen när jag åkt skidor, det är nästan synd om Lina som gjort det. Men om det inte vore för denna brutna tumme hade vi nog inte setts på ytterligare tre månader (hon övergav mig för Österrike).

Det bästa med Lina är nog hennes kommentarer. Till exempel så ser min katt fräsch ut och den bästa komplimang hon vet är "hen har fina tänder". Hon är lite för glad i vin, men jag tänker inte klaga för hon är inte ensam om det. Därför har vi nu bestämt oss för att ha en mysmiddag innan hon åker tillbaka till Österrike. Vet inte riktigt när men det kommer bli grymt! Precis som vår eventuella utekväll på fredag. Vi ska sitta i ett hörn med varsin drink och lyssna på någon trubadur vi aldrig hört talas om, samtidigt som vi pratar om livet (d.v.s. Lina får berätta om sina 'erövringar' i skidbacken och jag får prata om hur dåligt det går i skolan).

Det här med origami är också något hon finner intressant. Hon har försökt lära mig att vika en trana i två år, känns stabilt att jag fortfarande misslyckas varje gång men ändå är hennes bästa elev. Efter många om och men (en timme utan något att göra) hämtade jag allt papper jag kunde hitta och gav det ytterliga ett försök. Något jag lyckades så bra med att vi bestämde oss för att prova på något nytt. Vi skulle vika sjölejon, något som även det gick väldigt bra. Så bra att jag efter att ha följt med Evelina till bussen bestämde mig för att trappa upp mitt game ytterligare. Jag bestämde mig för att försökte vika en enhörning och misslyckas brutalt.

Är det en enhörning eller en knubbsäl med horn?

Evelinas version av dagen finns att kolla på här!

Lyckan kommer, lyckan går; ber för att den består

Jag har väldigt svårt att börja skriva detta inlägg. Vet inte riktigt hur jag ska forma mina meningar och hur jag ska beskriva min lycka. Det vill säga, jag har inte skrivit en textrad på typ ett halvår och tror mina kunskaper rostat igen.

Det har gått nästan ett år sen mitt senaste inlägg och mycket har hänt sen dess. Många positiva händelser men även några få mindre lyckade saker. Jag har till exempel blivit biten av en hund och fått min telefon stulen. Jag jobbade som volontär på Stockholm Pride och lyckades bli så sjukt förkyld att jag missade prideparaden. Jag såg Danny tillsammans med två av mina bästa vänner och dessutom har jag lärt känna så många underbara människor under årets gång. Men bäst av allt är de två saker som kommer härnäst!

Jag har träffat någon. En fantastisk kille, i min egen ålder denna gång. Jag tycker om honom och råkade göra en grym (läs skitdålig och sappy) spellista på Spotify när jag satt och tänkte på honom häromdagen. Han är fantastisk! Denna man är nästintill perfekt då han har både humor och intelligens. En underbar personlighet och ett så sjukt vackert leende (I'm not even going to mention his eyes<3). Jag tackar gudarna för att jag lyckades fånga hans uppmärksamhet. Jag tackar Ida, för att hon introducerade oss för varandra(dock fyra veckor innan vi faktiskt "träffades"), och mig själv för att jag var modig nog att gå dansa fram.

Jag var på innebandy när han hörde av sig till mig, tre dagar efter att vi träffats. Timingen var inte dålig precis, det var snarare att mitt pokerface sög och att hela min familj (inklusive Einars innebandytränare) inom loppet av tre sekunder visste precis vad jag gjorde under helgen och vem denna person som skrev så vackra saker var.

Det tog nästan en vecka innan vi sågs igen. Vi bestämde oss för att ta en fika ihop, något som jag trodde skulle bli så sjukt obekvämt då jag

   1. Är värdelös på att hålla en konversation med någon jag inte känner,

   2. Har lite smått social fobi

och 

   3. Är så sjukt fördomsfull mot allt och alla.

Något jag absolut inte kände av när vi väl satt där och pratade. Mittemot varandra. I tre timmar.
Sen dess har vi setts många gånger, men inget slår det som hände i söndags. När allt föll på plats och jag insåg att alla bittra tankar jag haft gentemot Henrik det senaste året ersatts med tankar på honom. När jag insåg att jag mer än bara gillar honom, att jag är så galet kär och att jag inte vet var alla dessa känslor kommer ifrån. Jag är verkligen kär i honom och det känns så sjukt bra att kunna berätta för honom vad jag känner utan att vara rädd för att bli ratad...


Jag har även fått kontakt med mamman till min minsta lillasyster, en kvinna som jag trodde hatade mig som barn (tror jag nämnde henne i ett av mina tidigare inlägg, informationen där är inkorrekt). Hon är inte alls så hemsk som jag minns henne, snarare tvärtom. Hon är helt fantastisk och jag är glad över att hon är mamma till Alicia och inte någon annan.

Alicia är min lillasyster. Hon är en mysig och hästgalen tjej som snart ska fylla 10 år. Något som jag har svårt att förstå. Det skiljer tio år mellan oss och just i år är jag dubbelt så gammal som henne, helt sjukt. Jag träffade henne i söndags, för första gången på hur länge som helst.

Jag, mina syskon och min systerson åkte hem till dem och stannade där i flera timmar. Vi åt lunch med Alicia och hennes familj, vi lekte i snön och jag fick möjlighet att lära känna min lillasyster efter så många år då jag inte haft möjlighet att kontakta henne. Hon fick mitt nummer och jag sa åt henne att ringa om hon någonsin ville prata eller om hon kände sig ensam.

Hon har ringt mig tre gånger. Två gånger igår och en idag. Jag har blivit så sjukt glad alla gångerna, över att hon faktiskt ringer. Hon sa att hon älskar mig och att jag är hennes bästa syster, något som fick mig så sjukt nära till tårar. Jag är så stolt över denna lilla flicka, så otroligt glad över att hon vuxit upp och blivit en sådan underbar människa. Men mest av allt är jag glad över att hon vill ha mig i sitt liv och att jag från och med nu får ta del av det.