Det har gått nästan ett år sen mitt senaste inlägg och mycket har hänt sen dess. Många positiva händelser men även några få mindre lyckade saker. Jag har till exempel blivit biten av en hund och fått min telefon stulen. Jag jobbade som volontär på Stockholm Pride och lyckades bli så sjukt förkyld att jag missade prideparaden. Jag såg Danny tillsammans med två av mina bästa vänner och dessutom har jag lärt känna så många underbara människor under årets gång. Men bäst av allt är de två saker som kommer härnäst!
Jag har träffat någon. En fantastisk kille, i min egen ålder denna gång. Jag tycker om honom och råkade göra en grym (läs skitdålig och sappy) spellista på Spotify när jag satt och tänkte på honom häromdagen. Han är fantastisk! Denna man är nästintill perfekt då han har både humor och intelligens. En underbar personlighet och ett så sjukt vackert leende (I'm not even going to mention his eyes<3). Jag tackar gudarna för att jag lyckades fånga hans uppmärksamhet. Jag tackar Ida, för att hon introducerade oss för varandra(dock fyra veckor innan vi faktiskt "träffades"), och mig själv för att jag var modig nog att gå dansa fram.
Jag var på innebandy när han hörde av sig till mig, tre dagar efter att vi träffats. Timingen var inte dålig precis, det var snarare att mitt pokerface sög och att hela min familj (inklusive Einars innebandytränare) inom loppet av tre sekunder visste precis vad jag gjorde under helgen och vem denna person som skrev så vackra saker var.
Det tog nästan en vecka innan vi sågs igen. Vi bestämde oss för att ta en fika ihop, något som jag trodde skulle bli så sjukt obekvämt då jag
Sen dess har vi setts många gånger, men inget slår det som hände i söndags. När allt föll på plats och jag insåg att alla bittra tankar jag haft gentemot Henrik det senaste året ersatts med tankar på honom. När jag insåg att jag mer än bara gillar honom, att jag är så galet kär och att jag inte vet var alla dessa känslor kommer ifrån. Jag är verkligen kär i honom och det känns så sjukt bra att kunna berätta för honom vad jag känner utan att vara rädd för att bli ratad...
Jag har även fått kontakt med mamman till min minsta lillasyster, en kvinna som jag trodde hatade mig som barn (tror jag nämnde henne i ett av mina tidigare inlägg, informationen där är inkorrekt). Hon är inte alls så hemsk som jag minns henne, snarare tvärtom. Hon är helt fantastisk och jag är glad över att hon är mamma till Alicia och inte någon annan.
Alicia är min lillasyster. Hon är en mysig och hästgalen tjej som snart ska fylla 10 år. Något som jag har svårt att förstå. Det skiljer tio år mellan oss och just i år är jag dubbelt så gammal som henne, helt sjukt. Jag träffade henne i söndags, för första gången på hur länge som helst.
Jag, mina syskon och min systerson åkte hem till dem och stannade där i flera timmar. Vi åt lunch med Alicia och hennes familj, vi lekte i snön och jag fick möjlighet att lära känna min lillasyster efter så många år då jag inte haft möjlighet att kontakta henne. Hon fick mitt nummer och jag sa åt henne att ringa om hon någonsin ville prata eller om hon kände sig ensam.
Hon har ringt mig tre gånger. Två gånger igår och en idag. Jag har blivit så sjukt glad alla gångerna, över att hon faktiskt ringer. Hon sa att hon älskar mig och att jag är hennes bästa syster, något som fick mig så sjukt nära till tårar. Jag är så stolt över denna lilla flicka, så otroligt glad över att hon vuxit upp och blivit en sådan underbar människa. Men mest av allt är jag glad över att hon vill ha mig i sitt liv och att jag från och med nu får ta del av det.
Jag har träffat någon. En fantastisk kille, i min egen ålder denna gång. Jag tycker om honom
Jag var på innebandy när han hörde av sig till mig, tre dagar efter att vi träffats. Timingen var inte dålig precis, det var snarare att mitt pokerface sög och att hela min familj (inklusive Einars innebandytränare) inom loppet av tre sekunder visste precis vad jag gjorde under helgen och vem denna person som skrev så vackra saker var.
Det tog nästan en vecka innan vi sågs igen. Vi bestämde oss för att ta en fika ihop, något som jag trodde skulle bli så sjukt obekvämt då jag
1. Är värdelös på att hålla en konversation med någon jag inte känner,
2. Har lite smått social fobi
och
3. Är så sjukt fördomsfull mot allt och alla.
Något jag absolut inte kände av när vi väl satt där och pratade. Mittemot varandra. I tre timmar.Sen dess har vi setts många gånger, men inget slår det som hände i söndags. När allt föll på plats och jag insåg att alla bittra tankar jag haft gentemot Henrik det senaste året ersatts med tankar på honom. När jag insåg att jag mer än bara gillar honom, att jag är så galet kär och att jag inte vet var alla dessa känslor kommer ifrån. Jag är verkligen kär i honom och det känns så sjukt bra att kunna berätta för honom vad jag känner utan att vara rädd för att bli ratad...
Jag har även fått kontakt med mamman till min minsta lillasyster, en kvinna som jag trodde hatade mig som barn (tror jag nämnde henne i ett av mina tidigare inlägg, informationen där är inkorrekt). Hon är inte alls så hemsk som jag minns henne, snarare tvärtom. Hon är helt fantastisk och jag är glad över att hon är mamma till Alicia och inte någon annan.
Alicia är min lillasyster. Hon är en mysig och hästgalen tjej som snart ska fylla 10 år. Något som jag har svårt att förstå. Det skiljer tio år mellan oss och just i år är jag dubbelt så gammal som henne, helt sjukt. Jag träffade henne i söndags, för första gången på hur länge som helst.
Jag, mina syskon och min systerson åkte hem till dem och stannade där i flera timmar. Vi åt lunch med Alicia och hennes familj, vi lekte i snön och jag fick möjlighet att lära känna min lillasyster efter så många år då jag inte haft möjlighet att kontakta henne. Hon fick mitt nummer och jag sa åt henne att ringa om hon någonsin ville prata eller om hon kände sig ensam.
Hon har ringt mig tre gånger. Två gånger igår och en idag. Jag har blivit så sjukt glad alla gångerna, över att hon faktiskt ringer. Hon sa att hon älskar mig och att jag är hennes bästa syster, något som fick mig så sjukt nära till tårar. Jag är så stolt över denna lilla flicka, så otroligt glad över att hon vuxit upp och blivit en sådan underbar människa. Men mest av allt är jag glad över att hon vill ha mig i sitt liv och att jag från och med nu får ta del av det.
bra inlägg! /Lajna
SvaraRadera