Idag har jag efter många timmar vägande av för och nackdelar äntligen bestämt mig. Alltså inte så som tidigare, utan verkligen bestämt mig. Jag tänker ge Honom till mitten på mars att bestämma sig hur Han vill ha det, längre än så orkar jag inte vänta. Vill inte vänta länge än så. För jag känner ett behov av att gå vidare. Inte så att jag vill hitta någon ny stor kärlek, jag vill bara få slut på eländet som väntar om jag fortsätter som jag gör. Jag vill inte att Han ska våldföra sig på mina tankar, vill att Han ska sluta påminna mig om lyckan jag miste när jag minst anade det. Inte för att jag var helt omedveten, för det märktes på Honom att något var fel. Men jag vågade inget säga, det hade varit som att medvetet kliva ut på en sjö med alldeles för tunn is. Som att försöka springa över en högtrafikerad väg med ögonbindel i den mörkaste natt.
Men jag har bestämt mig. En vecka har känts som en evighet, men jag vill ändå vänta och se vart det leder. Vill inte skiljas helt från Honom ännu. Jag skulle aldrig klara av att helt plötsligt bara säga "Hejdå" och sedan aldrig mer ta upp kontakten. Det är det som väntar, vad Han än säger så är det så det kommer att bli. Vi har inget som binder oss till varandra, inte alls som Honom och Hans ex. De hade i alla fall två små underbarn tillsammans, men jag delar inget. Jag är i grund och botten så långt ifrån vad en normal 30-årig man letar efter som möjligt, om man nu inte råkar tända på att bli kallad för "pappa". Jag är fortfarande bara barnet i jämförelse med Honom. Jag kan inte ta egna initiativ, är fullkomligt beroende av andra och vågar inte prata ut när något känns fel. Jag tycker inte om sport, har aldrig varit någon händig människa och det enda jag är bra på är att skriva homoerotiska texter på engelska. Det är ju mycket att skryta om, eller inte. Jag skäms över mig själv, över allt som hänt mig. Skäms över att jag fortfarande gör saker som jag vet att personer i min närhet avskyr. Skäms för att jag inte litar på någon, allra minst mig själv.
Jag vill låta Honom gå, se Honom falla för Henne igen och gråta över det i ytterligare en vecka. Men sen vill jag gå vidare. Men om jag ska vara ärligt önskar jag mest av allt att Han ska inse att har man gått vidare så har man gått vidare. Man kan inte läsa samma bok om och om igen, om man nu inte verkligen älskar det som står skrivet. Man kan inte upprepa kapitel efter kapitel av sitt liv och sedan tro att man har kommit över det som hänt. Man kan inte fortsätta älta saker och ting i en evighet. Någon gång måste man släppa taget, speciellt om man inte vet vad man vill eller känner. Men jag ska inte säga något för jag kommer att återuppleva vår tid tillsammans tills den dag då jag vet att det är över. Kommer att drömma om det tills jag insett att allt väntande var lönlöst, kommer att försöka hålla liv i gnistan av hopp tills syret tar slut. Jag hoppas att det sker snart, för tre månader kommer att kännas som en oändlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar