När jag gick och la mig igår visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag kände mig som en blandning av en fisk och en fågel. Allt svävade som om jag red på en flygande matta men samtidigt så kändes det som om jag hörde hemma bland de evigt svajande algerna på havets botten. Som en sjöman fast på ett skepp under en stormig natt. Med andra ord jag var grisfull och mådde skit. Men jag antar att det var för att jag helst undviker nyktra lördagar efter allt som hänt.
Det har gått 15 dagar och det gör fortfarande lika ont, är fortfarande lika smärtsamt. Jag känner mig så ofullständig, märker på mig själv att jag är så uppenbart beroende av Honom. Jag trodde aldrig att jag skulle låta en annan människa komma mig så nära in på livet. Trodde aldrig att jag skulle lita på någon igen. Men av någon underlig jävla anledning så kändes det bara så lätt, kändes så naturligt och så rätt. Som om detta var personen jag väntat på i hela mitt liv. Det kändes som om jag äntligen kysst rätt grodjävel och jag kunde av någon anledning sluta tänka på de som inte visade sig vara min 'prins'. De senaste 15 dagarna har varit fyllda med så många känslor. Och alla kom på en och samma gång. Det har varit en tomhet inom mig, en ilska och en sådan enorm smärta i mitt bröst. Jag har haft konstant panik i två veckor och jag antar att jag inte längre kunde hålla tillbaka det igår. Så jag skrev till Honom, kallade Honom för idiot men ville ändå få klart för Honom att jag fortfarande älskar Honom, att jag fortfarande hyser så starka känslor att Han påverkar mig dag och natt; berusad eller nykter.
Jag var grisfull och jag skrev till mitt ex och skällde på Honom för att Han gör så här mot mig, för att Han gör så här med mig. Mina känslor lyssnade inte på mig. Mitt förnuft lyssnade fan inte på mig. Alkohol är djävulens dryck och jag förstår helt plötsligt vad mamma alltid sagt om att man tappar omdömet, man tappar förmågan att göra rätt beslut. Känns ju bra att jag först skickar snygga bilder och sedan skäller ut honom. Jag vet inte vad jag vill, vet inte vad jag känner. Allt bara finns där, men störst av allt är kärleken och smärtan efter sveket. Sveket som jag redan i oktober kände på mig skulle komma förr eller senare. Jag visste att det skulle ske, men inte när. Så jag svalde mina tvivel och levde i nuet, njöt av min tillfälliga lycka. Jag tvekade inte en sekund med Honom, men så fort Han inte längre var vid min sida kom tankarna. Jag undrade över vad Han gjorde och hur Han tänkte på oss. På om Han tröttnat på mig redan, eller på vad jag skulle göra för att visa att jag är villig och redo för oss. Jag tvivlade och grumlade men någonstans så ville jag verkligen fortsätta med det vi hade. Jag var alltid rädd för de där orden som tillslut kom som en blixt från en klarblå himmel. Kastades in över mig likt en tsunami. Jag var rädd, men samtidigt så ville jag ha det. Jag kunde leva med mina rädslor så länge Han fanns där, fanns hos mig.
Men jag känner att jag klagat tillräckligt så nu tänker jag sätta mig i ett hörn med min skämskudde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar