Jag har gått nu hela dagen och haft ont i mitt bröst, haft så mycket känslor som hotar att tränga igenom min barriär samtidigt som jag känt mig alldeles tom inombords. Jag har varit ute och gått med min pappa och pratat. Jag har suttit hemma hos Hans syster tillsammans med deras bror och fikat. Bara suttit där och njutit av deras sällskap. Eller ja njutit och njutit, det har varit en tröst att jag har fått vara där med dem men jag kände inget. Jag tvingade mig att le och vara trevlig när jag bara kände att jag hatade hur lika de är sin bror. Jag älskar dessa människor, det gör jag verkligen. Och jag uppskattar det de gör, men tomheten liksom suger livet ur allt. Det känns bittert, jag är bitter. Jag är som ett paket kakao, känner mig som om jag ätit 90% mörk choklad. Utan effekten av endorfin, bara den där bittra smaken av kakao i munnen. Det känns som om jag skulle hällt i mig glas efter glas med det torraste rödvin jag kunde hitta, allt bara snörper ihop och det pirrar i min kropp. På ett negativt vis. Jag känner mig stressad och otålig, trött och bara hatisk.
Nu när jag äntligen lugnat ner mig känner jag att jag kan prata om det. Eller i alla fall släppa lite på trycket.
Igår eftermiddag ringde jag nämnd syster, namnet är Hanna, och frågade om jag fick komma över. Jag hade i två timmar vankat av och an, funderat på om jag skulle ringa henne eller inte. Det var egentligen ett självklart val, det fanns aldrig den där möjligheten att jag inte skulle ringa. Jag menar vi kände varandra innan jag träffade hennes bror. Det var enkelt, men trots det tog det mig ett tag då jag finner det obehagligt att ta kontakt med människor.
Men i vilket fall som helst så ringde jag Hanna och hon välkomnade min närvaro med öppna armar. Så jag drog på mig mina ytterkläder och vandrade ner till hennes lägenhet. Väl där fick jag mig en kopp kaffe och blev placerad i köket mitt emot henne. Efter ett tag berättade jag vad som hänt, fullt medveten om att hon redan pratat med min föredetta pojkvän. Jag berättade att vi gråtit i varandras armar och hur jag sedan varit tvungen att agera mer mogen än jag är för att jag inte ville att han skulle må dåligt. Hur han frågade varför det var så svårt att släppa taget om han nu gjort rätt val. Hur jag, liggandes på hans bröst med gråten i halsen, långsamt öppnat munnen och sagt: "Det är alltid svårt att släppa taget om någon man tycker om..." Jag berättade för henne att jag förstod och hon tröstade mig genom att bara sitta där, då och då sade hon något litet och hon berättade om sitt ex. Hon sa att det går över, och att man går vidare starkare än tidigare. Det tröstade lite och jag erkände rätt ut att jag avskyr kvinnan som stal Honom från mig.
Det kändes hemskt att säga det, jag känner mig som en hemsk människa men vad kan jag säga. Mitt hjärta befinner sig på en plats där jag inte längre kan finna det, precis som mina känslor vissa stunder befinner sig i rymden.
I vilket fall som helst så erbjöd hon mig vin och efter en stund kom hennes vännina som precis flyttat hem till Sverige igen. De tog med mig ut på en helkväll med fyra andra helsköna brudar som totalt fick mig att glömma det som hänt; kombinerat med en hel del alkoholhaltiga drycker så klart.
När jag väl kom hem kramade jag om mina föräldrar och gick upp på mitt rum, slängde mig i sängen och insåg att hela min säng luktar som Honom. Smärtan i mitt bröst gjorde att det rann över igen och jag slängde instinktivt det ena täcket och alla kuddar utom den jag själv använder på golvet. Min bror mötte mig i trappen på vägen ner igen efter att bevattningen från mina ögon sinat. Jag ville inte sova ensam i en säng fylld med doften av mannen jag älskar, ville inte sova där när jag enbart kunde tänka på stunderna vi delat. På hur han en kväll frågade om han fick kalla mig för sin flickvän i just den sängen. Så jag frågade om han ville sova inne hos mig. Min bror tackade ja och släpade muntert in sina sängkläder i mitt rum, tittade på högen på golvet men sa inget förutom att han skulle gå in till sig själv om han inte lyckades somna.
Efter en dryg halvtimme reste han sig upp och viskade försiktigt, ack så försiktigt, att han gick och la sig i sin egna säng istället. Ensam låg jag kvar och försökte sova innan jag insåg att det aldrig skulle gå utan den där speciella kudden som Han alltid använde. Om jag bara kunde hålla om den skulle det bli bättre... Men när jag väl hade den i min famn fann tankarna mig igen och jag varken kunde eller ville hålla tillbaka tårarna längre. Jag somnade med mitt ansikte nergrävt i en blöt kudde vars doft gett mig fjärilar i magen i flera månader.
Jag vaknade sex gånger i natt. Och vid varje tillfälle grät jag mig till sömns igen efter drömmar om Honom. Men efter den där drömmen om att allt bara varit en dröm log jag lite smått när jag vaknade och sedan insåg jag vad som hänt och gråten kom tillbaka. Jag vet inte hur många timmar jag gråtit i natt över situationen jag sitter i, sitsen jag suttit i. Över mannen jag varit med.
Idag har jag mest varit förbannad, på vem vet jag inte. Mig själv troligtvis för att jag aldrig vågar säga vad jag tycker och tänker, aldrig vågar fråga om det är något som känns fel. "Det är ändring på det nu." skriker jag åt mig själv samtidigt som jag lägger upp privata statusar på facebook och twittrar om hur sviken jag känner mig. Jag får sms där Han ber om ursäkt och frågar hur jag mår och jag är ärlig när jag säger att jag inte vet. För just nu kaosar det så otroligt mycket. Jag vill inte vara stöttande, allt annat än stöttande, jag vill visa hur mycket jag lider och jag vill att Han lider. Men jag vill inte fastna i denna situation. Vill inte hoppas, vill inte tro; men det är oundvikligt när Han säger som Han gör. Men jag antar att kaoset går över även om smärtan troligtvis finner sin väg tillbaka till mig senare på dygnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar