Det enda stället jag känner mig fri för tillfället är utomhus, på platser jag aldrig varit förut. Ute i skogen, nergosad i en stor vit hög med en snöälskande hund över mig är något jag finner glädje i. Jag blir lycklig av de mest simpla ting, så länge jag slipper tänka. Jag blir lycklig av att titta upp på himlen och veta att vår planet är så oerhört liten och obetydlig i jämförelse med resten av universum. Jag blir glad av att folk skriver till mig, hör av sig och frågar om vi ska dricka kaffe. Känner skadeglädje över att jag inte är den enda som lider, som sliter mitt hår i frustration; inte är den enda som gråter om kvällarna när jag tror att ingen ser eller hör.
Jag letar förjäves efter något som fyller mig med känslor. Bråkar extra mycket med min bror, säger taskiga saker åt min mor. Allt för att jag ska slippa känna mig tom, nästan apatisk. Jag vägrar umgås med min familj och hör hur de klagar, enbart för att deras ord fyller mig med ilska och sorg, för att jag vill hitta saker med mig själv att se ner på. Men vad jag än gör känns det bara som att jag spelar teater, improviserar fram ett manus och sedan spelar upp det med falska känslor och åsikter.
En folktom, helt öde stad har mer känslor än mig. Eller kanske inte, men det känns så för tillfället. Det enda som skulle visa på skillnaden är den enorma ångest och frustration jag eventuellt känner, den jag inte ens tänker på längre för att den efter en vecka känns så naturlig. Den som jag tampats med sedan jag var nio år gammal, den som jag aldrig lyckas bli av med oavsett vad jag gör eller vad som sker. Ångesten som tvingar mig att skriva allt det här. Mitt skrivande som räddar mig från mig själv och det jag vet att jag är kapabel till att göra mot mig själv.
Jag är rädd. Förvirrad och panikslagen. Vet inte vad jag ska ta mig till. Har ingen aning om vad jag vill längre. Jag hatar att känna så här, hatar att bli tvingad att återuppleva paniken som bara skenar iväg med mina tankar mot världens ände. Jag är livrädd, vet inte vad jag ska göra åt pirrandet i mina lår och mina underarmar. Skakande som kräver att jag renar min kropp med kokhett vatten. Känslorna som enbart kan stillas genom att jag skadar mig själv på ett eller annat sätt. Kanske är det därför jag fortfarande svarar, kanske är det därför jag inte skriver själv. För att båda alternativen gör ont, men samtidigt stillar dem den del av mig som längtar efter blod. Jag lider på precis samma sätt, det att det ena ger mig skuldkänslor och mer ångest. Medan det andra ger mig ärr i själen och inte på kroppen, skillnaden är att det är inte jag som håller i rakbladet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar