Jag har dessutom träffat min kära vän Oskar för första gången på jag vet inte hur många månader. Det roliga var att det inte märktes på något vis att vi varit ifrån varandra så länge. Han är, och kommer att förbli, den bästa vän jag någonsin skaffat mig under min högstadieperiod. Även om saker och ting var annorlunda då, innan han insåg att han inte var som de andra barnen. Jag pratar om att han insåg att han var född i fel kropp. Att han egentligen inte var kvinna, även om hans anatomi sade något annat.
Men det var inte det jag tänkte skriva. Jag ville berätta att jag haft en bra dag och att jag känner att denna vecka kommer bli bättre än förra. Att jag börjat ge upp hoppet och att livet trots allt bara kan bli bättre from now on. Jag menar, jag har gjort bort mig så jävla sjukt mycket och visst jag ångrar allt. Men någonstans så kändes det som det rätta att göra för att Han ska släppa mig så jag kan släppa Honom.
Jag är en stark person, inte fysiskt men det tar väldigt mycket för att jag ska kasta in handduken när det gäller min mentala styrka. Jag reser mig alltid upp igen, starkare än någonsin. Så även om det känns tufft så tänker jag inte ge mig. Oavsett hur ont det gör att såra någon medvetet, att säga saker jag inte menar så tänker jag gör det, för jag vet att jag måste ta mig till nästa bana. Livet är ett spel och jag vill inte vara den som förlorar. Så därför tänker jag stå ut med de känslor som tynger, stå ut med ångesten, sorgen och framför allt ilskan som hotar att blåsa upp likt en trombon. Jag tänker inte låta dem styra över mig. Jag tänker inte vara den som bara sitter och väntar på att lyckan kommer, det krävs mer än så. Man måste anstränga sig och det är det jag tänker göra. Jag vill hitta något som gör mig glad igen och jag gör vad som en krävs, även om det betyder att jag tvingas såra den jag älskar. Även om jag blir tvungen att förvandla de känslor som denne eventuellt fortfarande hyser för mig till hat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar