Sluter ögonen i en halv sekund och tror nästan att jag ska somna in för alltid. Jag är kolossalt trött, nästan så att jag tuppar av medan jag står. Snittsömn på 6 dagar är ungerfär 2,5h/natt och jag känner hur min hjärna inte orkar hänga med längre, hur min kropp inte reagerar lika snabbt som den borde.
Men jag är glad över att jag ändå pallrade mig upp ur sängen trots att min kropp skrek efter mer sömn. Jag är stolt över mig själv för att jag gjorde något som jag aldrig skulle ha gjort vid denna tid förra året. Under året som gått har jag utvecklats ofantligt mycket som människa och jag hade aldrig klarat det utan de positivt laddade individer jag möter varje dag. Det är såklart mina underbara klasskamrater jag talar om, även om min familj också har varit en stor del av processen. Men utan de vänner jag skaffat mig under året som gått skulle jag vara kvar där på högstadiet, stannat kvar i min lilla bubbla av okunskap. Det är tack vare mina vänner som jag känt att jag orkat ta mig upp på morgonen, för oavsett hur dåligt jag mår och hur negativ jag än känner mig så kommer de att göra min dag hundra gånger om genom deras blotta existens och klyftiga kommentarer.
På psykologin, dagens första och tråkigaste lektion pratade vi om personligheter och varför vi beter oss som vi gör. Det var rätt intressant för en gång skull och när vår lärare började prata om barn och deras nycker började jag tänka på pojkarna. Jag tänkte på M och hur vrång han är samtidigt som han är den gosigaste pojken jag mött, på A och hur han alltid busar och skrattar. Ett äkta leende prydde mitt ansikte och jag blev helt varm i kroppen. Saknaden efter deras glädjefyllda tjut och deras närhet är enorm, jag saknar att ha dem nära. Det är nästan så att jag vill ringa Honom bara för att höra barnens röster... men det tänker jag inte, för då måste jag höra Hans också.
Svenskan stod på tur därefter och vi sitter för tillfället och diskuterar det Grekiska dramat Medea, funderar på hur man skulle kunna göra en nytolkning av det. Ju mer vi diskuterat och analyserat desto mer känner jag att jag kan applicerat dramat på mitt liv. Jag är inte Medea, inte heller Jason. Men jag finns ändå där i alla karaktärer. Jag känner mig själv i Medea och hennes hämndlystnad, förstår Jason och hans behov av att fly fortet. Men mest av allt känner jag mig som prinsessan, kvinnan som Jason lämnade Medea för. Jag känner mig som prinsessan som är uppslukad av girighet och ständigt vill ha mer, lustar efter allt jag kan få. Lustar efter en man som redan har en annan kvinna vid sin sida. Känner mig som prinsessan vars girighet blev hennes fall, blev hennes död. Och trots att jag lever, så känner jag mig död på insidan. Enbart för att allt jag ägde blev stulet från mig. Men jag tänker inte låta mig fastna i detta, tänker inte låta det vara mitt fall. Tänker fortsätta mitt liv och tränga mig fram genom folkgrupper med vassa armbågar, vackra leenden och med glimten i ögat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar