Jag tror att jag äntligen fattat att det verkligen är över. Alltså verkligen fattat och slutat hoppats på chansen som inte ens existerar, den som aldrig existerat. Det är tufft, det är grymt tufft men jag antar att det är dags nu; 17 dagar senare. Mina känslor finns fortfarande där, men det känns som att det enda rätta är att dölja dem och låtsas som om de inte existerar längre. Som om allt detta bara var en tonårsförälskelse och inte "the real deal", som om jag inte bryr mig. Som om jag aldrig var kär, som om jag bara utnyttjat Honom för närhetens skull.
En närhet som jag tidigare bara varit äcklad av...
Jag satt under de svåraste timmarna under dagen och tittade tillbaka på allt som hänt och helt plötsligt fann jag ord för hur Han fått mig att känna mig. Jag vill dela med mig av denna text, dela med mig av hur fantastiskt allt var.
"Jag var van vid att sova ensam, det var alltid så. Blotta tanken på att dela min säng med någon annan var fruktansvärd. Så otänkbar... Men se på mig, se på oss.
Jag kurade in mig bland täcken och kuddar, krälade mig närmare värmekällan som fanns där. Njöt av närheten som tidigare aldrig varit accepterad, gottade mig i närvaron som fanns där. "Jag älskar dig..." viskade jag försiktigt och kysste dina läppar innan jag åter la mig till rätta på din arm. Innan jag vände mig om och log åt hur du instinktivt, trots att du sov, lade armen om mig och höll mig nära. Fann glädje i att känna din andning mot min nacke.
Jag minns det som igår, första gången jag mötte dig. Första gången vi talades vid, första gången jag träffade din pojkar. Jag minns hur det kändes när jag upptäckte sidor av dig som an någon underlig anledning attraherade mig likt en positivt laddad jon dras till en negativt laddad jon. Jag har skrattat med dig, skrattat åt dig, retat dig och blivit retad tillbaka. Jag har gråtit med dig, och gråtit för att jag inte vet var jag ska göra av alla de känslor jag hyser för dig. Jag har tvivlat och ändå klamrat mig fast vid hoppet.
Tack för att du gett mig allt detta. Tack för att jag har fått uppleva kärleken. Tack för att du fått mig att blomma ut som person. Tack för att du finns!"
Så skrev jag när jag äntligen insåg vad stenen i mitt bröst var. Dessa ord bokstaverades ett efter ett medan jag försökte hålla mig lugn och försökte andas djupt. In genom näsan, ut genom munnen; upprepa. Detta ristades in i mitt hjärta samtidigt som jag insåg att det var aldrig menat att Han skulle vara med mig, att Han behöver något stabilt; någon som vet vad Han går igenom. Någon som känt Honom längre och som redan spenderat en hel hög med år tillsammans med Honom. Så därför tänker jag aldrig visa detta "brev" för Honom, texten är skriven enbart för att visa mig själv att jag har delat så många små lyckliga ögonblick med Honom och att dessa betyder otroligt mycket för mig. Texten som spelar upp minnet som enbart återupplevs som en dröm nu för tiden. Samtidigt vill jag att Han läser; läser allt jag skrivit och försöker förstå vad som försiggår inom mig. Förstår varför jag handlat som jag gjort. Men det är troligtvis ytterligare bara en dröm...
Tack, det är allt jag vill säga just nu.
Tack för denna tiden.
Tack till min familj för att ni alltid finns här, dag som natt.
Ett speciellt tack till min mamma som här om natten satt med mig medan jag fällde mina tårar.
Tack för alla fina kommentarer och tack för all stöttning, jag lär behöva mer i framtiden så tveka inte att muntra upp mig. Tänker mest på söta lilla L som skrev för några dagar sedan. Det hon skrev fick mig att gråta och jag tackar henne för alla de vackra ord hon gav mig.
Nu ska jag göra mig redo för sängen. Sova ut och bara vara tacksam för att jag inte mår som jag mått idag under årets alla dagar. God natt, dröm sött. Det ska i alla fall jag göra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar