Jag har tänkt mycket på min barndom idag, tittat tillbaka på tiden innan högstadiet. Försökt minnas så mycket som möjligt från mina första år tillsammans med mina biologiska föräldrar och mina tre äldsta syskon.
Jag minns inte mycket, har några få minnesbilder här och var. Det jag minns mest är serien av mardrömmar som startade när jag var fyra år gammal, precis innan mamma tog oss barn och lämnade huset. Drömmen har återkommit genom åren, alltid i samma form med samma skepnader och föremål, men sista gången som den hemsökte mina nätter så att jag inte kunde sova var året jag fyllde nio.
Som jag sa tidigare är minnena få, men jag hade ändå privilegiet att växa upp med hela min familj. Eller jag, större delen av den. Den person jag miste ersattes av mannen som numer är gift med min mamma. Vilket jag är fruktansvärt glad över, glad över att ha en pappa som faktiskt beter sig som en.
Min biologiska pappa, Kenneth, och jag har aldrig haft någon bra relation till varandra. Det finns en band mellan oss, visst. Men det är så söndertrasat att ingen av oss orkar laga det. Men Kenneth och jag har aldrig kommit bra överens, förutom då jag möjligtvis sovit eller bara inte vågat säga något. Min 'pappa' var aldrig riktigt nöjd med mig och alltid arg, det är vad jag minns från mina första år. Jag har sett bilder på oss två, bilder där vi båda log och har några väldigt sällsynta minnen av att han skrattat och kramat om mig. Men annars var det alltid en arg man som tog till nävarna i alla situationer, speciellt barnuppfostran. Men enbart mot mig och mamma. Mig för att jag alltid var överallt och ingenstans, jag var högljudd och hade svårt att lyssna. Mamma för att hon sa ifrån, för att hon inte gjorde som han ville. Kenneth misshandlade sin dotter på daglig basis och det verkade inte röra honom i ryggen. Alla slag och sparkar jag utsattes för var trots allt inte för att han vill göra mig illa, det var snarare jag som ville det. Varför skulle jag annars fortsätta med det jag gjorde, gång på gång? Jag visste aldrig vad jag gjorde för fel. I slutändan antog jag bara att jag var fel, ett enda stort misstag. Ett oönskat barn.
Jag vet att det inte är så, men att leva i ständig rädsla och att vakna upp med nya blåmärken klädda kring min bleka kropp varje dag gav mig så låg självkänsla att jag verkligen trodde att jag inte var värt något. Redan som fyraåring trodde jag att jag var ett missfoster, förståndshandikappat och helt oförmögen att göra något rätt; för sådant fick jag höra av honom. Och de orden har hängt med länge, det sitter fortfarande kvar där inne någonstans och sliter på min självkänsla, på mitt självförtroende och dem kommer tillbaka och hugger mig i ryggen när jag minst anar det.
När vi äntligen lyckades fly undan tyrannin som pågick i hans hus så möttes vi av den på vår mark. Vi hade kommit loss, var fria från honom. Men sedan kom dagen då jag fyllde fem år... Jag minns denna händelse mest av alla, kanske för att jag inte längre blev nedtryckt och tuktad varje dag eller kanske bara för att jag hade utvecklat mitt minne tillräckligt för att komma ihåg. Det var min födelsedag och jag satt i badkaret med min lillasyster och min lillasyster. Jag minns att vi hällt tvål i vattnet så att det skulle skumma, minns att vi gjorde skägg och konstiga frisyrer med hjälp av det. Lovisa och jag 'kokade kaffe', men det tråkade snabbt ut oss och jag fick för mig att vi skulle tävla om vem som kunde hålla andan längst under vatten. Jag vann, det gjorde jag alltid. Plötsligt slog det oss, vi kunde ju lära Nils att hålla andan under vattnet! Han ville inte till att börja med men efter en stunds lirkande gick han med på det. Så varför inte säga åt honom att ta en djupt andetag och sedan hålla ner hans huvud, precis så som jag och Lovisa gjorde ibland mot varandra. Precis när vattnet passerat Nils öron öppnades dörren och pappa klev in, helt oberörd först. Men sedan såg han vad som pågick. På mindre än 10 sekunder hade han greppat min arm och slitit upp mig ur badkaret. Jag placerade över hans knä och ett ögonblick senare kom rappet. Med den kom smärtan men inga tårar. Jag grät inte, inte till att börja med, oavsett hur ont det gjorde. Jag grät bara när han var frånvarande, när jag hade mamma där som stöd. Gång på gång kände jag den där brännande smärtan sprida sig likt en löpeld genom min kropp, fokuserad på min nakna stjärt. Denna gång var annorlunda, det verkade aldrig ta slut och efter ytterligare ett hårda handflator skrek jag. Min syster skrek och min bror grät. Det tog inte längre än en halv minut innan mamma kastade sig i genom dörröppningen. Efter det minns jag inte mycket, jag vet bara att jag grät och vägrade låta mamma lämna mig.
Efter den händelsen blev allt bättre, lugnare. Efter det såg jag inte Kenneth på flera år, vägrade träffa honom. När jag väl såg honom igen darrade jag av skräck men jag ville ändå förlåta honom, för vi delade trots allt samma kött och blod. Ett enda steg i fel riktning, det var allt som krävdes och jag var åter tillbaka i det mentala tillstånd jag befann mig vid på min födelsedag. Allt som krävdes för att jag skulle bli slagen över munnen eller bli greppat så hårt i armen att märken syntes redan två minuter efter att han släppt. Men det var inte bara från honom som jag var tvungen att utstå misshandel och glåpord. Detta var på den tiden som han träffat en ny, en kvinna som avskydde oss barn. Jag åkte aldrig mer till deras hem.
Vid upprepade tillfällen under hela min uppväxt har jag känt ett behov av att förlåta min 'pappa' för vad han gjorde, gett honom chans efter chans att gottgöra sitt beteende. Förgäves. Det var alltid samma visa. Aldrig hans fel, enbart mitt. Gång på gång. I slutändan tappade vi kontakten, eller rättare sagt jag slutade kontakta honom. Det var alltid jag, är fortfarande alltid jag. De få gånger vi pratar är det för att jag skrivit eller för att jag tog mod till mig för att ringa. Trots att jag var rädd. Rädd för att bli nekad den kärlek jag så desperat ville ha, rädd för att han skulle visa tecken på att ha mognat och senare krossa mig igen. Rädd för honom och för det våldsamma beteende som hotade att mosa mig likt en kokt potatis.
Jag har träffat honom efter att han slutat slå, men vi har aldrig varit ensamma och det har aldrig varit för att jag känt ett behov av att spendera tid med honom. Jag orkar inte försöka vinna hans acceptans länge. det är inte värt det. Det enda jag vill är att han någon gång ska ringa mig på eget bevåg och höra hur det är med mig, fråga hur mitt liv ser ut och kanske fråga om jag vill träffa honom. Men det är väl en på miljonen att det händer, för jag har under så lång tid skjutit bort honom och visat att jag inte vill ha honom i mitt liv. Jag vill bara att han ska visa lite eget intresse för sin dotter, den där dottern som han inte träffat på nästan ett år. Den där dottern som bara vill höra från pappsen sin att hon är duktig och att hon gör något bra för en gångs skull, att hon inte alls är efterbliven och oförmögen att göra rätt. Den där dottern inom mig som fortfarande älskar sin pappa så mycket att det gör ont när han inte älskar henne tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar