Du går på repeat, repeat, repeat

Sov dåligt inatt igen men vid 8 kunde jag inte längre somna om så gick ner till mamma och drack kaffe istället. Jag är helt slut och jag känner mig vresig och irriterad. Jag saknar Honom och jag saknar barnen. Jag saknar Hans röst och även igår somnade jag med ansiktet nergrävt i Hans kudde. Av någon anledning slapp jag tårarna, men när jag vaknade sista gången hade Han skrivit och då grät jag.

Igår kollade jag och mamma på Mamma Mia och allt var frid och fröjd tills Donna började sjunga på 'The winner takes it all'. När hon snurrar runt, vänder sig mot Sam och sjunger "But tell me does she kiss like I used to kiss you? Does it feel the same when she calls your name?" kände jag att det inte gick längre och hela jag blev som ett frågetecken. Så mycket jag undrade över, så mycket jag vill veta.

Träffas ni nu? Träffar du dina barn? Följde hon med dig in när hon lämnade barnen igår? Varför skriver du till mig när du vet att du sårat mig? Varför kan jag inte låta bli att svara? Varför känner jag ett behov av att vara en duktig flicka och säga vad du vill höra, när jag hellre skulle vilja skrika åt dig? Kysste du henne när ni sågs? Berättade du att du älskade henne? Var allt vi hade verkligen så betydelselöst? Vad kommer hända med mina älskade pojkar om det skiter sig för er? Kommer de att få stå ut med att ni separerar igen, få lida lika mycket igen? Har du sagt något till dem? Vet de vad som väntar? Vet de att jag inte längre kommer att vara med er varenda helg? Vet A att jag inte kommer natta honom mer? VAD VET DEM?! Hur kunde du krossa mitt hjärta så här? Hur kunde du? HUR KUNDE DU?! 

Jag är så förbannad och trött på allt. Jag önskar jag kunde säga att jag hatar dig men jag kan inte, för jag älskar dig. Jag älskar dig, älskar dig. Det var allt jag kunde tänka när jag såg på dig, när du log mot mig, när du sa mitt namn. "Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig." Ett evigt upprepande av orden som aldrig mer kommer att ha samma betydelse. Ett evigt upprepande av orden som aldrig haft någon mening innan jag träffade dig. Varför lät du mig hoppas på en framtid med dig, varför kunde du inte låtit mig gråta i fred? Varför var du tvungen att yttra den där meningen, "om det inte funkar så..."? Jag ville ge dig allt, vill fortfarande ge dig allt! 

Så jag öppnade käften, log lite charmigt och sa "Om du ändrar dig så vet du var jag finns...". Varför Emma, din idiotiska lilla skit, varför är du så jävla dum! Du vet att du bara kommer att fortsätta hoppas på det, glömma honom ett tag. Vara arg på honom ett tag. Men när om han kommer springandes kommer du att öppna ditt hjärta för honom igen, oavsett hur ont det kommer att göra. Oavsett vem du kommer att behöva såra. Du kommer att försöka stjäla honom tillbaka och du kommer att förbanna honom för att han inte valde dig från första början. Och jag förstår dig, för du är jag. Jag vet precis hur du tänker, vet precis hur JAG tänker. Jag är en bitter kvinna som fått stå ut med mer saker än nödvändigt. Jag har levt i 18 år och jag har redan tröttnat på allt vad livet har att ge flera gånger om. För oavsett vad någon annan säger så känner jag aldrig att jag duger, att jag räcker till. Jag älskar mina vänner och min familj men jag är lika mörk som synden själv. De senaste månaderna har varit den ljusaste period på länge och jag visste att det var för bra för att vara sant, sveket skulle komma förr eller senare. Så jag antar att nu var bättre än senare. Jag menar, livet går ju trots allt vidare till slut.