Början på något nytt, något bra

Dag 5 utan ordentlig sömn och dag 1 av nya terminen. Andra halvlek för gymnasiet och jag känner mig redo för att sätta mig på bänken. Men ansvaret som målgörare är enbart mitt, det är här och nu jag bygger min framtid. Jag kan inte svika laget, svika mig själv genom att ge efter för lättjan. Jag kan inte släppa taget om mitt liv och mina vänner för att jag förlorat någon som betyder mycket för mig, jag tänker inte ge mig. Jag vill gå vidare, jag vill blicka framåt. Dock finns det finns saker som hindrar det, saker som istället drar mig bakåt. Men jag ger mig aldrig , inte igen, inte nu. Var sak har sin tid och det är hög tid att jag sliter mig loss och gör mig oberoende av andra.

Jag har tänkt efter, tänkt konstant på det under veckan som gått och jag vet vad jag vill göra. Jag vill släppa taget, för jag sårar bara mig själv mer genom att hoppas på den där pyttelilla chansen. Chansen som jag innerst inne vet inte ens existerar, det är bara vackra ord för att få smärtan att kännas mindre. Självklart vill jag inte förlora någon, vill inte förlora dessa tre underbara grabbar men ibland måste man offra sin tillfälliga lycka för att sedan finna den igen någon annanstans. För oavsett hur mycket jag vill ge så kan jag inte förändra den jag är på några ögonblick. Jag kan inte knäppa med fingrarna och bli allt det som krävs för att min lycka ska förbli oförändrad. Det tar tid, år till och med, och jag tänker låta det ta den tid som krävs. Tänker inte stressa på min utveckling för att någon annan ska finna att jag är värd dennes tid och ömhet. Jag tänker inte bete mig mognare än jag känner mig, tänker inte hålla inne med vad jag tänker och känner. Tänker inte vara klok och tänker inte vara tyst bara för att det aldrig är någon som lyssnar, ingen som bryr sig om min åsikt.

Just nu vill jag bara vara Emma: en människoskygg tonåring med bokstavskombination och andra laster. Jag vill vara mig själv. Vill vara en glad och pigg tjej som längtar ut i livet, bort från skolan. En tjej som längtar efter en familj, som glädjs åt andras lycka och lider med sina vänner de drabbas av olycka. En ung vuxen som inte alltid älskar sig själv men som ändå vet att hon duger. För det gör jag, jag duger mycket gott och väl åt de allra flesta; och de jag inte duger åt har bara inte lärt känna mig än. Jag vill hänge mig åt mina intressen igen. Vill skriva mer, skriva mycket; skriva en bok. Jag vill visa mina vänner och min familj att jag värdesätter allt dem är, allt dem gör.

Jag vill vara hon, vara Emma; vara mig. Så det är vad jag tänker göra, för jag vet att jag vill. Jag tänker gå vidare och trots att livet känns rätt meningslöst just nu så kan det, precis som Amy Diamond sjunger, bara bli bättre.