Själslig bonding

"Jag sa ju att livet skulle bli bättre!" tänkte jag igår när jag träffade en av mina närmaste vänner för första gången på evigheter. Jacob är en fantastisk man, trots de bördor och problem han har. Vi pratade i 30 minuter om hur vi båda blivit dumpade precis efter nyår men sen gled vi båda åt olika håll. Jag höll mig kvar bland lugnet i köket och han letade sig vidare mot "partyt" i vardagsrummet.

Efter ett tag när jag hälsat på de flesta började jag konversera med en person om kvinnor och deras rättigheter. Det var en sådan fantastisk diskussion att jag får rysningar när jag tänker på det. Jag blir lycklig när jag möter personer som har samma åsikter som mig när det gäller dagens samhälle, när jag möter personer som jag, oavsett kön, ålder eller läggning, kan prata med och känna att jag blir bemött på samma nivå. Det glädjer mig att det fortfarande finns hopp för människorna i lilla Norberg.

Men även denna konversation fann ett slut och jag träffade sedan på en kvinna jag inte pratat med sedan min rebelltid på högstadiet. Vi pratade ett tag och hon presenterade mig för hennes "karl", en trevlig påg skulle jag säga. Mycket bättre än de hon hållt ihop med tidigare. Genom hennes kille träffade jag sedan Johan. Jag vet inte vad det var men någonstans där så klickade det till, inte att jag blev attraherad av honom eller kände något behov av att ha honom. Utan snarare den här typen av klickning som sker när man möter någon som förstår en själsligt, som kan sätta sig in i ens situation och som delar samma värderingar. Johan kändes precis som Johanna, de hade samma aura runt sig och jag trivdes genast i hans sällskap. Kanske för att jag just då kände behovet av att prata med någon, en främling men någon som jag ändå kände mig bekväm med. Kanske för att jag just då tänkte på henne och på hur mycket jag hade behövt henne där för att inte spåra ur totalt.

Sen bröt kaoset ut ändå, inte på grund av mig. Utan på grund av att någon verbalt och fysiskt attackerade Cissi och hennes karl. Så ja, kul. Vilt slagsmål i hallen efter ett tag och jag är fortfarande så jävla förbannad på Jacob. Jag hade sagt åt honom att om jag nu kom dit så var han tvungen att hålla sig i skinnet, men kunde han det eller? Nej, självklart inte. Så precis som vanligt spårade väl även han när det blev dags för fight. Själv flydde jag tillbaka till köket och hittade en gråtande flicka som jag blev tvungen att lugna ner, det fanns ingen tid för min egna panik där. Precis i rättan tid dyker Johan upp igen och meddelar oss att polisen står utanför och att de pratar med Cissis kille om vad som hände. Paniken växer i mig men jag tvingar mig själv att agera lugnt och sansat, jag hade inte gjort något och inte varit vittne till något speciellt. Istället bestämmer jag mig för att försöka ta mig hemåt och Johan erbjuder sig då att köra hem mig, han skulle ändå köra Cissi och hennes kille. Så vi gick och satt oss i bilen medan vi väntade på att polisen skulle snacka klart med dem och sedan bar det iväg mot Fagersta. Jag mådde bättre vid det laget men det är mer än vad man kan säga om grabben som satt i baksätet med hjärnskakning. Han höll på att kräkas två gånger under den korta sträcka som vi åkte. Men de kom hem helskinnade (eller ja, några smällar hade de båda fått ta) och efter det såg Johan till att jag tog mig hem. That's it, end of story. Nu ska jag gå ner och äta något innan jag ringer Danne och hör om hur det blir ikväll.