Jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit på ett par dagar, inte till er som faktiskt bryr om er att läsa. Utan till mig själv, för att jag inte gjort det trots att jag vet att det behövs. Men jag antar att jag bara inte haft något intressant att berätta om.
Lättjan föll jag för när jag i mitten på förra veckan drabbades av den förskräckliga sjukdom som får en att tömma maginnehåll över minsta lukt och smak, jag talar om magsjuka. Det enda jag klarade av att göra var att kolla på serier och hålla mig undan så att jag inte smittade ner resten av de personer som jag lever tillsammans med.
Jag har så många serier som jag börjat kolla på att jag, om jag inte haft en fantastiska hemsida som hjälper mig hålla koll, tappat räkningen. Det har kommit ut så många nya serier jag vill se, men enda valde jag samma gamla serie som alltid piggar upp och får mig att skratta så att jag får ont i magen. En serie jag både sett och läst minst 10 gånger, Fullmetal Alchemist. Redan två minuter in i avsnitt ett kippade jag efter andan när Edward började överdriva och klaga på att personer i hans närhet kallade honom för "kortis". Jag skrattade och grät, precis lika mycket som förra gången jag såg den; som varje gång jag sett den. Kunde inte slita ögonen från de fantastiska bröder som serien handlar om.
Men min lycka följde med vinden och helgen som varit, den har inte alls varit i min smak. Jag har bråkat med större delen av min familj, mest med min bror, och sagt så många saker som jag ångrar. Sagt saker som är så elaka och oacceptabla. Jag verkligen skyllde min dåliga psykiska hälsa på honom, skrek att han var den som slet min familj i bitar. Bad honom att försvinna, att dö.
Allt började redan i torsdags då jag hamnade i en konflikt med min mor över någon chokladkanin. Jag skulle nämligen ha tagit den när ingen såg och stoppat i mig den trots att jag var sjuk. Eller snarare, jag var inte sjuk utan jag fejkad det för att jag var trött. Visst, tro som du vill kära mor, tänkte jag. Men det sårade att hon inte trodde på mig, vare sig när det gällde kaninen eller när det gällde min hälsa. Jag lät det va, skrev några arga snaps och la upp på min my story enbart för att hon skulle se. För jag gör så, jag lägger upp saker offentligt för att jag inte vågar säga det jag vill till någon i en direkt konversation. En konversation som jag vet att jag bara kommer att bli arg, irriterad och troligtvis gråta över efteråt. Gråta över min dumhet och över hur jävla envis jag är.
Det gick förstås över men jag tänkte ändå på det. Sista droppen var dock när min älskade broder tappade humör och kallade mig hora, sa åt mig att gå och dö men det som sårade mest var när han stirrade mig rakt in i ansiktet och yttrande orden: "Det är ditt fel att jag blir mobbad i skolan!"
Det gjorde ont, så jävla ont. Men det som smärtade mest är för att jag vet att det troligtvis är sant. Det är jobbigt, så otroligt jobbigt att han vet alla dumheter jag haft för mig. Vet att jag inte var så jävla oskyldig som resten av min familj verkade tro. Jag var aldrig rädd om mig själv, jag utnyttjade personer och hängde med de coola grabbarna. Jag rökte, ljög för min mamma och låg med alla som frågade. Vilket i slutändan enbart var grabbarna i mitt så kallade kompisgäng. Jag skäms över min högstadietid, skäms över mina val, men jag var beroende av uppmärksamheten jag fick. Beroende av den fysiska, den sexuella närheten men avskydde allt vad känslor hette. Jag litade inte på någon, men ville inte vara ensam. Så i utbyte mot det sociala fick jag betala med min kropp. Och jag skäms... skäms så jävla mycket att jag aldrig pratat om det med någon. Skäms över att min bror på något sätt fått reda på allt.
Så det brast för mig och jag sögs ner mot botten av oceanen. Alla tankar och känslor flödade över mig på en och samma gång, tryckte ner mig och lade sig som en mörk hinna över mitt annars så klartänkta jag.
Min mamma räddade mig den dagen, eller startade räddningsproceduren. Allt hon behövde säga var ett enkelt påstående, formulerat som en fråga. "Ska vi ringa Isabel och åka över en stund?" Jag fick välja, valet var enkelt. Så 30 minuter senare kastade jag mig i min bästa väns familjs armar och grät över min bror och över Honom. Fick kloka råd från Hannes och fick se saken ur ett nytt perspektiv, fick reda på saker som jag nu känner mig tvingad att få klarhet i. Känner ett behov av att veta mer om...
Jag satt i min extrafamiljs kök och drack te och slängde ur mig mina åsikter och tankar, tvivel och funderingar i över en timme. Det var en lättnad att veta att de vill veta hur jag mår, att veta att jag alltid är välkommen dit. Så fantastiska skönt att veta att de bryr sig och att de älskar mig för den jag är. Mi familia; mi querida familia! Jag älskar dem, min fantastiska familj. Min fantastiska bästa vän och hans underbara föräldrar, hans vackra syster och även hennes familj. Jag ser fram emot fredag, viernes... Ser fram emot att få tillbringa helgen i deras sällskap, få lite lugn och ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar