En bra start på året...

Jag har alltid varit den som behandlar alla likadant oavsett vad jag tycker och tänker om dem egentligen. Jag hatar lögner men ljuger om mina egna känslor för att inte såra. Mina patetiska känslor som aldrig lyssnar på min hjärna, och sen har vi min kaosfyllda hjärna som vägrar följa mitt hjärta. Jag lever med en intressekonflikt inom mig, båda sidorna förlorar ibland men det tar aldrig helt slut. Det var aldrig riktigt över.

Förrän nu.

Och fel sida vann.

Jag påbörjade detta nya underbara och otroligt möjlighetsrika året tillsammans med en man som betyder otroligt mycket för mig. Han är verkligen älskade från djupet av mitt hjärta, och enligt honom själv älskar han även mig. Problemet? Han är nyskild, har två barn OCH hans ex-fru har precis bestämt sig för att hon vill ha honom tillbaka. 

Så igår morse när jag äntligen tog mod till mig att kliva upp ur sängen för att se var han hade tagit vägen mötte jag en dyster man i vardagsrummet. Något var fel, jag såg det på en gång; men jag sa inget, han kanske bara var trött? Jag klev in i rummet,  han satt sig upp och jag satt mig bredvid honom. Sedan kramade han om mig, hårt, och började gråta, instinktivt visste jag redan vad som väntade men jag försökte ändå hålla tillbaka tårarna. Det var då han berättade. Berättade att han tänkt på det ett tag men att han är redo att försöka med ex-frun p.g.a. barnen och visst jag förstår honom, men det kändes ändå som ett slag i ansiktet. Trots att jag visste att det någon gång skulle ske. Det var först då tårarna kom på riktigt. Inte så här smågrinande som på vissa romantiska komedier utan ett groteskt tjut av sorg och bitterhet mot allt och alla; framförallt mot kvinnan som stal min lycka ifrån mig.

Men vem gör inte allt för möjligheten att vara nära sina barn...? Jag tror att jag skulle ha handlat precis likadant om jag hamnat i en liknande situation. Om jag tvingats välja mellan pappan till mina barn som jag dessutom byggt upp ett liv tillsammans med och en man jag enbart spenderat några månader med men som hjälpte mig upp på fötter efter att föregående krossat mitt hjärta, så skulle ändå välja mina barns pappa. Visst kanske inte om han var manipulativ och aggressiv mot mig eller barnen, men jag skulle ändå försöka för mina barns bästa. Trots att det kanske inte löser sig, trots att de kanske mår sämre av det i slutändan. Jag skulle också vilja vara med mina barn dygnet runt, varenda dag, hela veckan, 52 veckor om året. 

Och jag vet allt detta, det är inte det att jag inte förstår hans val men kunde inte hon bestämt sig innan de skrev på skiljsmässopappren, innan jag fick upp hoppet och fantiserade om ett liv tillsammans med honom. Innan jag bestämde mig för att han var den enda jag ville ha som pappa åt mina barn. Jag var beredd på att ge honom allt. Beredd på att ta ett eller två sabattsår efter gymnasiet så att vi kunde bilda familj tillsammans, innan han blev "för gammal". Beredd på att lämna min lilla bubbla av bekvämlighet för honom. Jag ville bara inte mista honom och inte heller hans barn som jag älskar så sjukt mycket. Men jag antar att det är för sent, även om chansen risken finns att det inte fungerar mellan dem. Jag hoppas bara att han förstår vad han går miste om, även om jag troligtvis skulle ta emot honom med öppna armar om han någon gång bestämmer sig för att det inte fungerar. Ödet är inte alltid skrivet i sten.

Jag har aldrig sagt det till någon, knappt vågat erkänna det för mig själv; men jag önskar nästan att jag varit gravid med hans barn så att han inte skulle kunna lämna mig... 

Men man ska inte vara bitter. Så jag tänker bara dölja allt och säga att jag önskar dem väl. För honom och för barnen. För att jag älskar honom och för att det är den här sidan av honom som jag älskar mest av alla...