Hej fredag!

Äntligen fredag, slutet på ytterligare en arbetsvecka (eller i mitt fall skolvecka). Skönt säger de flesta och planerar redan för fredagsmys eller kompishäng. En utekväll på den lokala puben låter inte heller fel enligt en del, medan andra hellre drar iväg på någon hemmafest två mil bort. Själv håller jag med om att fredagsmys är en bra idé, en ypperlig idé faktiskt.

Men så verkar det inte bli idag då en av mina vänner har fyllt år och vi ska fira henne, utan att hon vet förstås. Så i snart två veckor har det pågått en hel del sniderier mellan mig och några andra goda vänner, denna kväll ska bli perfekt. Synd bara att jag inte alls är så på som jag var för några dagar sedan...

Visst det blir säkert jättetrevligt, men jag är inte alls sugen på att spendera min fredag i okända miljöer. Hemmet och soffan är så himla attraktiv idag, skulle faktiskt kunna ligga här i pyjamas hela dagen om det inte hade varit för skolan och ett möte med arbetsterapeuften. Dock, två lektioner mer eller mindre har aldrig skadat och stannar jag hemma har jag en anledning till att inte åka iväg ikväll. Men det är taskigt mot de andra och mot mig själv. Jag behöver träffa mina kamrater, behöver lära mig saker, måste ha närvaron i skolan om jag vill ha kvar mitt studiebidrag.

Men min psykiska hälsa, eller snarare ohälsa, påverkar mig i allt jag gör. Glädjen jag fick av att spendera tid med mina vänner är inte lika betydande längre, snarare så att det snarare känns som om det skjälper mig. Något jag vet att det absolut inte är så, men jag vill ändå inte umgås med dem. Behovet av att vara ensam är så stort att jag verkligen drar mig undan från alla jag känner.

Henke är det enda undantaget, vilket är skumt då det i det stora hela faktiskt är han som får mig att känna så här. Eller iallafall så var det han som petade ner den första dominobrickan, för att sedan bygga upp allt igen innan han hotade med att riva konstruktionen ytterligare en gång. Som om någon av oss behövde den här osäkerheten. En dag är han på och nästa vet han inte, som att jag behövde bli mer osäker på om jag ska lita på honom. Men det gör jag, han är en av de få människor jag litar på till 100%. Han, mamma och Johanna. Det klassificeras inte ens som "få" längre, de är dem tre personer jag litar på fullt ut. Visst, jag berättar allt för Lovisa, pratar om mitt mående med Ida och trivs i Jannes sällskap. Men det betyder inte att jag litar på dem. Vilket jag inte alls förstår. För samtidigt som jag faktiskt litat på dem i de allra flesta fall så kan jag bara inte yttra mina innersta känslor för dem. Jag älskar dem, men det känns som att jag kommer krossa dem om de får reda på hur jag egentligen mår.

Nej, jag mår inte bra. Jag är på en motorväg körandes rakt mot en bergvägg i 110 km/h. Vissa dagar kan jag vaknar upp och ha panik, helt utan anledning. De är sådana dagar jag vill skada mig själv eller ibland till och med sluta existera. Det är då jag tar fram den gamla ångestboken och skriver ner allt jag tänker på. Annars öppnar jag den aldrig, behöver inte tänka på det när jag mår bra. Jag hade inte ens behövt öppna den på över 6 månader innan jag greppade tag i den i förrgår och skrev så att pennan glödde. Men lite vill jag faktiskt dela med mig så ni kan få ett utdrag ur den fyra sidor långa text jag skrev då.

Det kallas tvivel, det där som stör

Jag sa åt mig själv att inte skriva något mer innan jag fått klarhet i det hela, men lik förbannat så vet jag fortfarande inte hur det står till.

Jag fattade ett beslut, och jag står fast vid det. Men för tillfället känns det som om jag är den enda som tycker att det är ett bra sådant. Mannen som fick höra om min tankar och känslor, Han som accepterar mig trots min ungdom och oerfarenhet, har verkat så off ända sedan vi pratade den där kvällen. Nästan som om Han undviker att träffa mig i verkligheten, vilket sårar mig så fruktansvärt. Jag har saknat Honom, tänkt på Honom konstant i över en månad. Men det känns verkligen som om jag är den enda som vill ses, som vill vara nära och veta var jag har Honom.

Mina egna känslor är jag jättesäker på, där finns det ingen dimman som skymmer sikten. Det är när jag tvingas tänka på hur han känner som jag helt plötsligt står i mitten av en ångbastu, som jag blir så där jävla osäker och tvivelaktig. Jag menar: vad hade hänt om jag sagt nej? Hade Han släppt mig helt och hållet och gått tillbaka helt till sitt ex? Så som Han blev tvungen att göra nu, släppa Henne för att vara med mig. Jag är jätteosäker för jag vet inte. Han säger att Han älskar mig, men får jag kalla Honom för min? Är det okej, eller är det vi har nu precis som det var innan det blev något mellan oss? Jag är mer osäker nu än jag var när jag fattade mitt beslut.

Jag saknar honom. Saknar att ha honom här på söndagarna, att vakna upp när han åker till jobbet på måndagsmornarna. Saknar doften han lämnar på mina kuddar och alla andra små spår han lämnar i mitt liv. Saknar att få njuta av värmen från det där fantastiska leendet som alltid kastar upp mig på cloud nine. Saknar att vara hos honom på helgerna, att mysa framför något kasst tv-program eller någon helskum men ändå väldigt bra film. Jag saknar de stunderna då jag kan reta honom lite smått över något, saknar att lyssna på honom när han berättar om något. Men det jag saknar mest är våra helgmornar när vi sitter med pojkarna i soffan och äter frukost framför något gulligt barnprogram. Jag älskar verkligen de helgerna, när vi sitter där. Jag, Henke och pojkarna.

Det värmer mitt hjärta så otroligt att det är så simpelt under de stunderna, så lätt att existera när jag får andas samma luft som dem. Jag har börjat fundera på om jag någonsin har känt mig så levande som jag gör när jag får tillbringa min tid med dem. Kanske någon gång för länge sedan, men inte en gång under de senaste tre åren har jag varit så lycklig som då. Henke gör mig lycklig, visst han sårade mig, men samtidigt har han gett mig så mycket mer än bara ett brustet hjärta (som han dessutom har tejpat ihop igen med silvertejp). Om jag inte hade träffat honom för första gången den där dagen i somras så skulle mitt liv ha sett helt annorlunda ut. Jag hade inte alls gjort de val jag gjort och troligtvis fortsatt dejta den där killen som inte förstod att jag inte ville ha honom. Utan Henke skulle jag inte ha fått uppleva den här underbara och samtidigt så fruktansvärt smärtsamma känslan som kallas för "att vara kär". Jag är kär i honom, har varit det enda sedan September. Vartenda ett av mina hjärtslag slår för honom, alla utom de som mitt hjärta hoppar över när jag ser något som påminner mig om honom. Det bubblar i min mage, det bildas en klump som sedan löses upp likt en brustablett. Klumpen som alltid finns där när jag inte pratar eller är med honom, den bara försvinner så fort han gör sig påmind. Jag älskar det. Älskar att tvivla lite, älskar att hans närvaro skjuter undan och äter upp lite av den där kakdegen av tvivel så att den blir mindre och mindre varje gång vi ses.

Något jag inte älskar är att inte veta. Att inte veta om det är vi. Avskyr att känna som om han skulle ha ångrat sitt val, det vill säga att välja mig. Men jag får ta den här diskussionen med honom när vi pratar senare ikväll, man får inte speciellt mycket klarhet av att bara skriva det här.

Konsten att medla mellan förnuft och känsla

Det har inte blivit något effektivt skrivande på sista tiden. Jag har varit för distraherad av annat, haft mycket att tänka på och kring. Och denna gång kände jag mig inte riktigt taggad på att dela med mig av mina tankar och känslor, annat än med de närmaste. Delvis för att jag fortfarande inte är 310% säker, men också för att jag ändå bestämt mig. Det viktigaste för mig nu är inte att få utlopp för mina känslor på ett ställe där jag vet att de som faktiskt bryr sig kan läsa om det. Just nu känner jag bara ett starkt behov av att prata ut om det, öga mot öga, med någon som jag känner att jag kan ha en diskussion med där även dennes åsikter räknas. Och det har jag gjort. Jag har pratat med mamma, med Johanna och resten av flickorna, pratat med min syster och även pratat lite med min bästa vän och hans familj.

Men det har bara gjort saker och ting ännu mer komplicerade. Vissa säger åt mig att lyssna på mitt hjärta, andra att jag måste använda hjärnan. Själv anser jag att en gnutta av både skulle göra susen, om jag nu inte redan varit så påverkad av det andra tycker om min situation. Personer som inte har varit med från start, som inte är tillräckligt insatta.

När det tog slut mellan mig och mitt ex så fick jag mycket stöttning från de allra flesta som visste om det. Vissa lyssnade på vad jag hade att säga medan några få idiotiska människor halvt förolämpade Honom, utan att ens känna Honom eller veta något om hur vi haft det. En del personer som betyder så otroligt mycket för mig sa saker som gjorde mig så upprörd att jag bara ville lägga på i örat på dem, men självklart gjorde jag inte det. Jag bara satt där och bet ihop, hummade några toner för att visa att jag lyssnade fortfarande men innerst inne önskade jag bara att man kunde skicka virtuella käftsmällar som kändes i verkligheten. Så vill jag fortfarande göra mot vissa personer, speciellt när de förolämpar min mamma för att hon bara vill att jag ska må bra.

Jag har i alla fall bestämt mig vad jag ska välja. Ni lär väl märka hur det blir beroende på mitt nästa inlägg.

När blod inte längre är tjockare än vatten

Jag har tänkt mycket på min barndom idag, tittat tillbaka på tiden innan högstadiet. Försökt minnas så mycket som möjligt från mina första år tillsammans med mina biologiska föräldrar och mina tre äldsta syskon.

Jag minns inte mycket, har några få minnesbilder här och var. Det jag minns mest är serien av mardrömmar som startade när jag var fyra år gammal, precis innan mamma tog oss barn och lämnade huset. Drömmen har återkommit genom åren, alltid i samma form med samma skepnader och föremål, men sista gången som den hemsökte mina nätter så att jag inte kunde sova var året jag fyllde nio.

Som jag sa tidigare är minnena få, men jag hade ändå privilegiet att växa upp med hela min familj. Eller jag, större delen av den. Den person jag miste ersattes av mannen som numer är gift med min mamma. Vilket jag är fruktansvärt glad över, glad över att ha en pappa som faktiskt beter sig som en.

Min biologiska pappa, Kenneth, och jag har aldrig haft någon bra relation till varandra. Det finns en band mellan oss, visst. Men det är så söndertrasat att ingen av oss orkar laga det. Men Kenneth och jag har aldrig kommit bra överens, förutom då jag möjligtvis sovit eller bara inte vågat säga något. Min 'pappa' var aldrig riktigt nöjd med mig och alltid arg, det är vad jag minns från mina första år. Jag har sett bilder på oss två, bilder där vi båda log och har några väldigt sällsynta minnen av att han skrattat och kramat om mig. Men annars var det alltid en arg man som tog till nävarna i alla situationer, speciellt barnuppfostran. Men enbart mot mig och mamma. Mig för att jag alltid var överallt och ingenstans, jag var högljudd och hade svårt att lyssna. Mamma för att hon sa ifrån, för att hon inte gjorde som han ville. Kenneth misshandlade sin dotter på daglig basis och det verkade inte röra honom i ryggen. Alla slag och sparkar jag utsattes för var trots allt inte för att han vill göra mig illa, det var snarare jag som ville det. Varför skulle jag annars fortsätta med det jag gjorde, gång på gång? Jag visste aldrig vad jag gjorde för fel. I slutändan antog jag bara att jag var fel, ett enda stort misstag. Ett oönskat barn.

Jag vet att det inte är så, men att leva i ständig rädsla och att vakna upp med nya blåmärken klädda kring min bleka kropp varje dag gav mig så låg självkänsla att jag verkligen trodde att jag inte var värt något. Redan som fyraåring trodde jag att jag var ett missfoster, förståndshandikappat och helt oförmögen att göra något rätt; för sådant fick jag höra av honom. Och de orden har hängt med länge, det sitter fortfarande kvar där inne någonstans och sliter på min självkänsla, på mitt självförtroende och dem kommer tillbaka och hugger mig i ryggen när jag minst anar det.

När vi äntligen lyckades fly undan tyrannin som pågick i hans hus så möttes vi av den på vår mark. Vi hade kommit loss, var fria från honom. Men sedan kom dagen då jag fyllde fem år... Jag minns denna händelse mest av alla, kanske för att jag inte längre blev nedtryckt och tuktad varje dag eller kanske bara för att jag hade utvecklat mitt minne tillräckligt för att komma ihåg. Det var min födelsedag och jag satt i badkaret med min lillasyster och min lillasyster. Jag minns att vi hällt tvål i vattnet så att det skulle skumma, minns att vi gjorde skägg och konstiga frisyrer med hjälp av det. Lovisa och jag 'kokade kaffe', men det tråkade snabbt ut oss och jag fick för mig att vi skulle tävla om vem som kunde hålla andan längst under vatten. Jag vann, det gjorde jag alltid. Plötsligt slog det oss, vi kunde ju lära Nils att hålla andan under vattnet! Han ville inte till att börja med men efter en stunds lirkande gick han med på det. Så varför inte säga åt honom att ta en djupt andetag och sedan hålla ner hans huvud, precis så som jag och Lovisa gjorde ibland mot varandra. Precis när vattnet passerat Nils öron öppnades dörren och pappa klev in, helt oberörd först. Men sedan såg han vad som pågick. På mindre än 10 sekunder hade han greppat min arm och slitit upp mig ur badkaret. Jag placerade över hans knä och ett ögonblick senare kom rappet. Med den kom smärtan men inga tårar. Jag grät inte, inte till att börja med, oavsett hur ont det gjorde. Jag grät bara när han var frånvarande, när jag hade mamma där som stöd. Gång på gång kände jag den där brännande smärtan sprida sig likt en löpeld genom min kropp, fokuserad på min nakna stjärt. Denna gång var annorlunda, det verkade aldrig ta slut och efter ytterligare ett hårda handflator skrek jag. Min syster skrek och min bror grät. Det tog inte längre än en halv minut innan mamma kastade sig i genom dörröppningen. Efter det minns jag inte mycket, jag vet bara att jag grät och vägrade låta mamma lämna mig.

Efter den händelsen blev allt bättre, lugnare. Efter det såg jag inte Kenneth på flera år, vägrade träffa honom. När jag väl såg honom igen darrade jag av skräck men jag ville ändå förlåta honom, för vi delade trots allt samma kött och blod. Ett enda steg i fel riktning, det var allt som krävdes och jag var åter tillbaka i det mentala tillstånd jag befann mig vid på min födelsedag. Allt som krävdes för att jag skulle bli slagen över munnen eller bli greppat så hårt i armen att märken syntes redan två minuter efter att han släppt. Men det var inte bara från honom som jag var tvungen att utstå misshandel och glåpord. Detta var på den tiden som han träffat en ny, en kvinna som avskydde oss barn. Jag åkte aldrig mer till deras hem.

Vid upprepade tillfällen under hela min uppväxt har jag känt ett behov av att förlåta min 'pappa' för vad han gjorde, gett honom chans efter chans att gottgöra sitt beteende. Förgäves. Det var alltid samma visa. Aldrig hans fel, enbart mitt. Gång på gång. I slutändan tappade vi kontakten, eller rättare sagt jag slutade kontakta honom. Det var alltid jag, är fortfarande alltid jag. De få gånger vi pratar är det för att jag skrivit eller för att jag tog mod till mig för att ringa. Trots att jag var rädd. Rädd för att bli nekad den kärlek jag så desperat ville ha, rädd för att han skulle visa tecken på att ha mognat och senare krossa mig igen. Rädd för honom och för det våldsamma beteende som hotade att mosa mig likt en kokt potatis.

Jag har träffat honom efter att han slutat slå, men vi har aldrig varit ensamma och det har aldrig varit för att jag känt ett behov av att spendera tid med honom. Jag orkar inte försöka vinna hans acceptans länge. det är inte värt det. Det enda jag vill är att han någon gång ska ringa mig på eget bevåg och höra hur det är med mig, fråga hur mitt liv ser ut och kanske fråga om jag vill träffa honom. Men det är väl en på miljonen att det händer, för jag har under så lång tid skjutit bort honom och visat att jag inte vill ha honom i mitt liv. Jag vill bara att han ska visa lite eget intresse för sin dotter, den där dottern som han inte träffat på nästan ett år. Den där dottern som bara vill höra från pappsen sin att hon är duktig och att hon gör något bra för en gångs skull, att hon inte alls är efterbliven och oförmögen att göra rätt. Den där dottern inom mig som fortfarande älskar sin pappa så mycket att det gör ont när han inte älskar henne tillbaka.

Förlåtelsebrev; en biktstol utan lyssnare.

Jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit på ett par dagar, inte till er som faktiskt bryr om er att läsa. Utan till mig själv, för att jag inte gjort det trots att jag vet att det behövs. Men jag antar att jag bara inte haft något intressant att berätta om.

Lättjan föll jag för när jag i mitten på förra veckan drabbades av den förskräckliga sjukdom som får en att tömma maginnehåll över minsta lukt och smak, jag talar om magsjuka. Det enda jag klarade av att göra var att kolla på serier och hålla mig undan så att jag inte smittade ner resten av de personer som jag lever tillsammans med.

Jag har så många serier som jag börjat kolla på att jag, om jag inte haft en fantastiska hemsida som hjälper mig hålla koll, tappat räkningen. Det har kommit ut så många nya serier jag vill se, men enda valde jag samma gamla serie som alltid piggar upp och får mig att skratta så att jag får ont i magen. En serie jag både sett och läst minst 10 gånger, Fullmetal Alchemist. Redan två minuter in i avsnitt ett kippade jag efter andan när Edward började överdriva och klaga på att personer i hans närhet kallade honom för "kortis". Jag skrattade och grät, precis lika mycket som förra gången jag såg den; som varje gång jag sett den. Kunde inte slita ögonen från de fantastiska bröder som serien handlar om.

Men min lycka följde med vinden och helgen som varit, den har inte alls varit i min smak. Jag har bråkat med större delen av min familj, mest med min bror, och sagt så många saker som jag ångrar. Sagt saker som är så elaka och oacceptabla. Jag verkligen skyllde min dåliga psykiska hälsa på honom, skrek att han var den som slet min familj i bitar. Bad honom att försvinna, att dö.

Allt började redan i torsdags då jag hamnade i en konflikt med min mor över någon chokladkanin. Jag skulle nämligen ha tagit den när ingen såg och stoppat i mig den trots att jag var sjuk. Eller snarare, jag var inte sjuk utan jag fejkad det för att jag var trött. Visst, tro som du vill kära mor, tänkte jag. Men det sårade att hon inte trodde på mig, vare sig när det gällde kaninen eller när det gällde min hälsa. Jag lät det va, skrev några arga snaps och la upp på min my story enbart för att hon skulle se. För jag gör så, jag lägger upp saker offentligt för att jag inte vågar säga det jag vill till någon i en direkt konversation. En konversation som jag vet att jag bara kommer att bli arg, irriterad och troligtvis gråta över efteråt. Gråta över min dumhet och över hur jävla envis jag är.

Det gick förstås över men jag tänkte ändå på det. Sista droppen var dock när min älskade broder tappade humör och kallade mig hora, sa åt mig att gå och dö men det som sårade mest var när han stirrade mig rakt in i ansiktet och yttrande orden: "Det är ditt fel att jag blir mobbad i skolan!"

Det gjorde ont, så jävla ont. Men det som smärtade mest är för att jag vet att det troligtvis är sant. Det är jobbigt, så otroligt jobbigt att han vet alla dumheter jag haft för mig. Vet att jag inte var så jävla oskyldig som resten av min familj verkade tro. Jag var aldrig rädd om mig själv, jag utnyttjade personer och hängde med de coola grabbarna. Jag rökte, ljög för min mamma och låg med alla som frågade. Vilket i slutändan enbart var grabbarna i mitt så kallade kompisgäng. Jag skäms över min högstadietid, skäms över mina val, men jag var beroende av uppmärksamheten jag fick. Beroende av den fysiska, den sexuella närheten men avskydde allt vad känslor hette. Jag litade inte på någon, men ville inte vara ensam. Så i utbyte mot det sociala fick jag betala med min kropp. Och jag skäms... skäms så jävla mycket att jag aldrig pratat om det med någon. Skäms över att min bror på något sätt fått reda på allt.

Så det brast för mig och jag sögs ner mot botten av oceanen. Alla tankar och känslor flödade över mig på en och samma gång, tryckte ner mig och lade sig som en mörk hinna över mitt annars så klartänkta jag.

Min mamma räddade mig den dagen, eller startade räddningsproceduren. Allt hon behövde säga var ett enkelt påstående, formulerat som en fråga. "Ska vi ringa Isabel och åka över en stund?" Jag fick välja, valet var enkelt. Så 30 minuter senare kastade jag mig i min bästa väns familjs armar och grät över min bror och över Honom. Fick kloka råd från Hannes och fick se saken ur ett nytt perspektiv, fick reda på saker som jag nu känner mig tvingad att få klarhet i. Känner ett behov av att veta mer om...

Jag satt i min extrafamiljs kök och drack te och slängde ur mig mina åsikter och tankar, tvivel och funderingar i över en timme. Det var en lättnad att veta att de vill veta hur jag mår, att veta att jag alltid är välkommen dit. Så fantastiska skönt att veta att de bryr sig och att de älskar mig för den jag är. Mi familia; mi querida familia! Jag älskar dem, min fantastiska familj. Min fantastiska bästa vän och hans underbara föräldrar, hans vackra syster och även hennes familj. Jag ser fram emot fredag, viernes... Ser fram emot att få tillbringa helgen i deras sällskap, få lite lugn och ro.

Lyckans budbärare; ett tack.

Jag tror att jag äntligen fattat att det verkligen är över. Alltså verkligen fattat och slutat hoppats på chansen som inte ens existerar, den som aldrig existerat. Det är tufft, det är grymt tufft men jag antar att det är dags nu; 17 dagar senare. Mina känslor finns fortfarande där, men det känns som att det enda rätta är att dölja dem och låtsas som om de inte existerar längre. Som om allt detta bara var en tonårsförälskelse och inte "the real deal", som om jag inte bryr mig. Som om jag aldrig var kär, som om jag bara utnyttjat Honom för närhetens skull.

En närhet som jag tidigare bara varit äcklad av...

Jag satt under de svåraste timmarna under dagen och tittade tillbaka på allt som hänt och helt plötsligt fann jag ord för hur Han fått mig att känna mig. Jag vill dela med mig av denna text, dela med mig av hur fantastiskt allt var.

"Jag var van vid att sova ensam, det var alltid så. Blotta tanken på att dela min säng med någon annan var fruktansvärd. Så otänkbar... Men se på mig, se på oss.

Jag kurade in mig bland täcken och kuddar, krälade mig närmare värmekällan som fanns där. Njöt av närheten som tidigare aldrig varit accepterad, gottade mig i närvaron som fanns där. "Jag älskar dig..." viskade jag försiktigt och kysste dina läppar innan jag åter la mig till rätta på din arm. Innan jag vände mig om och log åt hur du instinktivt, trots att du sov, lade armen om mig och höll mig nära. Fann glädje i att känna din andning mot min nacke.

Jag minns det som igår, första gången jag mötte dig. Första gången vi talades vid, första gången jag träffade din pojkar. Jag minns hur det kändes när jag upptäckte sidor av dig som an någon underlig anledning attraherade mig likt en positivt laddad jon dras till en negativt laddad jon. Jag har skrattat med dig, skrattat åt dig, retat dig och blivit retad tillbaka. Jag har gråtit med dig, och gråtit för att jag inte vet var jag ska göra av alla de känslor jag hyser för dig. Jag har tvivlat och ändå klamrat mig fast vid hoppet.

Tack för att du gett mig allt detta. Tack för att jag har fått uppleva kärleken. Tack för att du fått mig att blomma ut som person. Tack för att du finns!"

Så skrev jag när jag äntligen insåg vad stenen i mitt bröst var. Dessa ord bokstaverades ett efter ett medan jag försökte hålla mig lugn och försökte andas djupt. In genom näsan, ut genom munnen; upprepa. Detta ristades in i mitt hjärta samtidigt som jag insåg att det var aldrig menat att Han skulle vara med mig, att Han behöver något stabilt; någon som vet vad Han går igenom. Någon som känt Honom längre och som redan spenderat en hel hög med år tillsammans med Honom. Så därför tänker jag aldrig visa detta "brev" för Honom, texten är skriven enbart för att visa mig själv att jag har delat så många små lyckliga ögonblick med Honom och att dessa betyder otroligt mycket för mig. Texten som spelar upp minnet som enbart återupplevs som en dröm nu för tiden. Samtidigt vill jag att Han läser; läser allt jag skrivit och försöker förstå vad som försiggår inom mig. Förstår varför jag handlat som jag gjort. Men det är troligtvis ytterligare bara en dröm...

Tack, det är allt jag vill säga just nu. 

Tack för denna tiden. 

Tack till min familj för att ni alltid finns här, dag som natt.

Ett speciellt tack till min mamma som här om natten satt med mig medan jag fällde mina tårar.

Tack för alla fina kommentarer och tack för all stöttning, jag lär behöva mer i framtiden så tveka inte att muntra upp mig. Tänker mest på söta lilla L som skrev för några dagar sedan. Det hon skrev fick mig att gråta och jag tackar henne för alla de vackra ord hon gav mig.

Nu ska jag göra mig redo för sängen. Sova ut och bara vara tacksam för att jag inte mår som jag mått idag under årets alla dagar. God natt, dröm sött. Det ska i alla fall jag göra...

Att veta när du gör fel

Idag har varit en bra dag. För en gångs skull har jag skrattat direkt från hjärtat och jag har gråtit. Men enbart på grund av att jag skrattade så mycket som jag gjorde. Jag har varit sjukt trött och bara funnit allting så galet komiskt. Allt ifrån hur någon låter till de sämsta skämt i världshistorien.

Jag har dessutom träffat min kära vän Oskar för första gången på jag vet inte hur många månader. Det roliga var att det inte märktes på något vis att vi varit ifrån varandra så länge. Han är, och kommer att förbli, den bästa vän jag någonsin skaffat mig under min högstadieperiod. Även om saker och ting var annorlunda då, innan han insåg att han inte var som de andra barnen. Jag pratar om att han insåg att han var född i fel kropp. Att han egentligen inte var kvinna, även om hans anatomi sade något annat.

Men det var inte det jag tänkte skriva. Jag ville berätta att jag haft en bra dag och att jag känner att denna vecka kommer bli bättre än förra. Att jag börjat ge upp hoppet och att livet trots allt bara kan bli bättre from now on. Jag menar, jag har gjort bort mig så jävla sjukt mycket och visst jag ångrar allt. Men någonstans så kändes det som det rätta att göra för att Han ska släppa mig så jag kan släppa Honom. 

Jag är en stark person, inte fysiskt men det tar väldigt mycket för att jag ska kasta in handduken när det gäller min mentala styrka. Jag reser mig alltid upp igen, starkare än någonsin. Så även om det känns tufft så tänker jag inte ge mig. Oavsett hur ont det gör att såra någon medvetet, att säga saker jag inte menar så tänker jag gör det, för jag vet att jag måste ta mig till nästa bana. Livet är ett spel och jag vill inte vara den som förlorar. Så därför tänker jag stå ut med de känslor som tynger, stå ut med ångesten, sorgen och framför allt ilskan som hotar att blåsa upp likt en trombon. Jag tänker inte låta dem styra över mig. Jag tänker inte vara den som bara sitter och väntar på att lyckan kommer, det krävs mer än så. Man måste anstränga sig och det är det jag tänker göra. Jag vill hitta något som gör mig glad igen och jag gör vad som en krävs, även om det betyder att jag tvingas såra den jag älskar. Även om jag blir tvungen att förvandla de känslor som denne eventuellt fortfarande hyser för mig till hat.

Skämskudden i högsta hugg.

När jag gick och la mig igår visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag kände mig som en blandning av en fisk och en fågel. Allt svävade som om jag red på en flygande matta men samtidigt så kändes det som om jag hörde hemma bland de evigt svajande algerna på havets botten. Som en sjöman fast på ett skepp under en stormig natt. Med andra ord jag var grisfull och mådde skit. Men jag antar att det var för att jag helst undviker nyktra lördagar efter allt som hänt.

Det har gått 15 dagar och det gör fortfarande lika ont, är fortfarande lika smärtsamt. Jag känner mig så ofullständig, märker på mig själv att jag är så uppenbart beroende av Honom. Jag trodde aldrig att jag skulle låta en annan människa komma mig så nära in på livet. Trodde aldrig att jag skulle lita på någon igen. Men av någon underlig jävla anledning så kändes det bara så lätt, kändes så naturligt och så rätt. Som om detta var personen jag väntat på i hela mitt liv. Det kändes som om jag äntligen kysst rätt grodjävel och jag kunde av någon anledning sluta tänka på de som inte visade sig vara min 'prins'. De senaste 15 dagarna har varit fyllda med så många känslor. Och alla kom på en och samma gång. Det har varit en tomhet inom mig, en ilska och en sådan enorm smärta i mitt bröst. Jag har haft konstant panik i två veckor och jag antar att jag inte längre kunde hålla tillbaka det igår. Så jag skrev till Honom, kallade Honom för idiot men ville ändå få klart för Honom att jag fortfarande älskar Honom, att jag fortfarande hyser så starka känslor att Han påverkar mig dag och natt; berusad eller nykter.

Jag var grisfull och jag skrev till mitt ex och skällde på Honom för att Han gör så här mot mig, för att Han gör så här med mig. Mina känslor lyssnade inte på mig. Mitt förnuft lyssnade fan inte på mig. Alkohol är djävulens dryck och jag förstår helt plötsligt vad mamma alltid sagt om att man tappar omdömet, man tappar förmågan att göra rätt beslut. Känns ju bra att jag först skickar snygga bilder och sedan skäller ut honom. Jag vet inte vad jag vill, vet inte vad jag känner. Allt bara finns där, men störst av allt är kärleken och smärtan efter sveket. Sveket som jag redan i oktober kände på mig skulle komma förr eller senare. Jag visste att det skulle ske, men inte när. Så jag svalde mina tvivel och levde i nuet, njöt av min tillfälliga lycka. Jag tvekade inte en sekund med Honom, men så fort Han inte längre var vid min sida kom tankarna. Jag undrade över vad Han gjorde och hur Han tänkte på oss. På om Han tröttnat på mig redan, eller på vad jag skulle göra för att visa att jag är villig och redo för oss. Jag tvivlade och grumlade men någonstans så ville jag verkligen fortsätta med det vi hade. Jag var alltid rädd för de där orden som tillslut kom som en blixt från en klarblå himmel. Kastades in över mig likt en tsunami. Jag var rädd, men samtidigt så ville jag ha det. Jag kunde leva med mina rädslor så länge Han fanns där, fanns hos mig.

Men jag känner att jag klagat tillräckligt så nu tänker jag sätta mig i ett hörn med min skämskudde.

Att göra, eller att inte göra

Vaknade i tid idag och fick för en gångs skull sova mig igenom hela natten. Spelade direkt ett par banor på helvetesspelet Candy Crush Soda Saga och förbannade King för deras påhitt. Men sedan väntade hunden, min underbar lilla vovve som behövde gå ut en stund. Efter det städning.... ja jag städar just nu, eller okej. Kanske inte precis just nu, nu bloggar jag ju. Men ska fortsätta städningen efter detta och dessutom slänga in lite kläder i maskinen så att jag kan fortsätta vara "så jävla vacker". Jag har stora planer för idag. Eller i alla fall mycket som jag planerat.

Jag ska baka, städa på nedervåningen och i badrummet. Jag ska tvätta och jag ska fika med min polare. Jag har ansvaret för hunden och senare ikväll ska jag på fest med min fantastiska syster. God bless att jag har henne, vad skulle jag annars göra om kvällarna? Jag är seriös när jag säger att mitt liv skulle vändas upp och ner utan henne vid min sida som en sarkastisk stöttepelare utan dess like.

Juste ja, jag ska äta frukost också! Skönt att jag har en fungerande kropp som säger till när jag är hungrig, eller snarare låter hela tiden och det enda sättet den använder för att tala om det är genom extrem smärta. Men då skulle jag ju ha ätit för länge sen.
"Jag vill tacka min familj och mina vänner, men framför allt så vill jag tacka min kropp för denna oerhört smärtsamma upplevelse! Tack så mycket, tack!" 
Detta är ungefär hur min kropp fungerar och jag skulle göra vad som helst för att slippa det. Slippa magkatarren, mensvärken och huvudvärk. Slippa problem med lederna och smärtan i ryggen. Jag är för ung för detta. Jag behöver en kropp jag kan lita på till hundra procent, en kropp som inte sviker och hugger mig i ryggen likt Brutus svek Caesar.

Oh well, jag ska påbörja min sysslor nu och längst upp på listan ligger mat.

Med din röst ringandes i mina öron

Jag är förkyld, väldigt förkyld men det verkar som om jag är den enda i min familj som hör hur jag hostar och snyter mig var femte sekund i hopp om att min snuva ska gå över. Jag har hittills förbrukat ett paket alvedon och använt upp 3 paket näsdukar. "Go Life!" mumlar jag och känner hur en nysning letar sig fram genom min kropp. "Bless me" säger jag och känner återigen den där lilla pirrningen som hotar att sänka mig. Jag säger som min kära vän Johanna, vem fan kom på idén att kombinera halsont med hösnuva och nästäppa? Bloody idiot...

Det enda jag har gjort idag är att kolla på serier, i detta fall Merlin. Jag har insett att Bradley James är en fantastisk skådespelare som otroligt nog påminner mig väldigt mycket om Jensen Ackles. Gud välsigne dessa män och deras välformade ansikten. Deras perfekta käkben och vackra ögon som skulle få vilken kvinna som helst att falla pladask för dem, eller ja... om dessa kvinnor nu känner sig attraherade till män, så jag antar att påståendet även gäller män som attraheras av män. Sedan finns det ju dessa personer som inte attraheras av någon. Men det är inte det jag tänkte skriva om.

Jag har ännu en gång fallit för Merlins mysterier och den fantastiska storyn som gömmer sig bakom legenden om kung Arthur och trollkarlen Merlin. Det är en underbar serie, och jag kan inte hjälpa annat än att shippa prinsen och hans tjänare. Jag menar, bromancen... Wow, best buddies! Jag skulle kunna citera deras relation med några simpla meningar, men att styrka mina åsikter känns inte som rätt sak att göra just nu. Vad som är rätt vet jag inte, det enda jag vet är att jag gör vad som helst för att fördriva tiden. 

Allt på grund av att en viss person kände ett behov av att ringa mig senare ikväll. Vad skulle jag säga? "Nej tyvärr så går det inte. Jag vill höra din röst men jag känner inget behov av att utsätta mig för den smärtan.", nej tack. Jag undviker helst det, för jag vill ju inget hellre. Även om jag kanske blir tvingad att fejka mig igenom samtalet, spela lite teater igen. Allt jag vill är att det kanske ska hjälpa mig att gå vidare, även om jag tvivlar på det. Det enda jag vill är att få de överstökat, få höra hans röst i några sekunder och sedan skylla på något annat så att jag kan lägga mig. Visst, jag vill höra hans röst och jag vill prata med honom, men jag fruktar det som väntar om jag faktiskt gör det. Jag är rädd för vilka ord som kommer möta mig från andra sidan telefonen... Jag vill få det överstökat och jag vill få det gjort nu. Men jag antar att två timmars väntande är värt mödan? Eller inte. Men jag vet i alla fall vad jag vill ha sagt och det är inte bara hårda ord som väntar honom även om det är de som alla runt omkring mig vill att jag ska låta regna över honom. Nu ska jag fortsätta mitt mentala vankande och kolla mer på Merlin innan jag beger mig upp på mitt rum för ett samtal jag inte vet om jag vill ta...

Att motviljes släppa taget

Idag har jag efter många timmar vägande av för och nackdelar äntligen bestämt mig. Alltså inte så som tidigare, utan verkligen bestämt mig. Jag tänker ge Honom till mitten på mars att bestämma sig hur Han vill ha det, längre än så orkar jag inte vänta. Vill inte vänta länge än så. För jag känner ett behov av att gå vidare. Inte så att jag vill hitta någon ny stor kärlek, jag vill bara få slut på eländet som väntar om jag fortsätter som jag gör. Jag vill inte att Han ska våldföra sig på mina tankar, vill att Han ska sluta påminna mig om lyckan jag miste när jag minst anade det. Inte för att jag var helt omedveten, för det märktes på Honom att något var fel. Men jag vågade inget säga, det hade varit som att medvetet kliva ut på en sjö med alldeles för tunn is. Som att försöka springa över en högtrafikerad väg med ögonbindel i den mörkaste natt.

Men jag har bestämt mig. En vecka har känts som en evighet, men jag vill ändå vänta och se vart det leder. Vill inte skiljas helt från Honom ännu. Jag skulle aldrig klara av att helt plötsligt bara säga "Hejdå" och sedan aldrig mer ta upp kontakten. Det är det som väntar, vad Han än säger så är det så det kommer att bli. Vi har inget som binder oss till varandra, inte alls som Honom och Hans ex. De hade i alla fall två små underbarn tillsammans, men jag delar inget. Jag är i grund och botten så långt ifrån vad en normal 30-årig man letar efter som möjligt, om man nu inte råkar tända på att bli kallad för "pappa". Jag är fortfarande bara barnet i jämförelse med Honom. Jag kan inte ta egna initiativ, är fullkomligt beroende av andra och vågar inte prata ut när något känns fel. Jag tycker inte om sport, har aldrig varit någon händig människa och det enda jag är bra på är att skriva homoerotiska texter på engelska. Det är ju mycket att skryta om, eller inte. Jag skäms över mig själv, över allt som hänt mig. Skäms över att jag fortfarande gör saker som jag vet att personer i min närhet avskyr. Skäms för att jag inte litar på någon, allra minst mig själv.

Jag vill låta Honom gå, se Honom falla för Henne igen och gråta över det i ytterligare en vecka. Men sen vill jag gå vidare. Men om jag ska vara ärligt önskar jag mest av allt att Han ska inse att har man gått vidare så har man gått vidare. Man kan inte läsa samma bok om och om igen, om man nu inte verkligen älskar det som står skrivet. Man kan inte upprepa kapitel efter kapitel av sitt liv och sedan tro att man har kommit över det som hänt. Man kan inte fortsätta älta saker och ting i en evighet. Någon gång måste man släppa taget, speciellt om man inte vet vad man vill eller känner. Men jag ska inte säga något för jag kommer att återuppleva vår tid tillsammans tills den dag då jag vet att det är över. Kommer att drömma om det tills jag insett att allt väntande var lönlöst, kommer att försöka hålla liv i gnistan av hopp tills syret tar slut. Jag hoppas att det sker snart, för tre månader kommer att kännas som en oändlighet.

Mörkt och dystert

Det enda stället jag känner mig fri för tillfället är utomhus, på platser jag aldrig varit förut. Ute i skogen, nergosad i en stor vit hög med en snöälskande hund över mig är något jag finner glädje i. Jag blir lycklig av de mest simpla ting, så länge jag slipper tänka. Jag blir lycklig av att titta upp på himlen och veta att vår planet är så oerhört liten och obetydlig i jämförelse med resten av universum. Jag blir glad av att folk skriver till mig, hör av sig och frågar om vi ska dricka kaffe. Känner skadeglädje över att jag inte är den enda som lider, som sliter mitt hår i frustration; inte är den enda som gråter om kvällarna när jag tror att ingen ser eller hör.

Jag letar förjäves efter något som fyller mig med känslor. Bråkar extra mycket med min bror, säger taskiga saker åt min mor. Allt för att jag ska slippa känna mig tom, nästan apatisk. Jag vägrar umgås med min familj och hör hur de klagar, enbart för att deras ord fyller mig med ilska och sorg, för att jag vill hitta saker med mig själv att se ner på. Men vad jag än gör känns det bara som att jag spelar teater, improviserar fram ett manus och sedan spelar upp det med falska känslor och åsikter.

En folktom, helt öde stad har mer känslor än mig. Eller kanske inte, men det känns så för tillfället. Det enda som skulle visa på skillnaden är den enorma ångest och frustration jag eventuellt känner, den jag inte ens tänker på längre för att den efter en vecka känns så naturlig. Den som jag tampats med sedan jag var nio år gammal, den som jag aldrig lyckas bli av med oavsett vad jag gör eller vad som sker. Ångesten som tvingar mig att skriva allt det här. Mitt skrivande som räddar mig från mig själv och det jag vet att jag är kapabel till att göra mot mig själv.

Jag är rädd. Förvirrad och panikslagen. Vet inte vad jag ska ta mig till. Har ingen aning om vad jag vill längre. Jag hatar att känna så här, hatar att bli tvingad att återuppleva paniken som bara skenar iväg med mina tankar mot världens ände. Jag är livrädd, vet inte vad jag ska göra åt pirrandet i mina lår och mina underarmar. Skakande som kräver att jag renar min kropp med kokhett vatten. Känslorna som enbart kan stillas genom att jag skadar mig själv på ett eller annat sätt. Kanske är det därför jag fortfarande svarar, kanske är det därför jag inte skriver själv. För att båda alternativen gör ont, men samtidigt stillar dem den del av mig som längtar efter blod. Jag lider på precis samma sätt, det att det ena ger mig skuldkänslor och mer ångest. Medan det andra ger mig ärr i själen och inte på kroppen, skillnaden är att det är inte jag som håller i rakbladet.

Lock-Sport-Krock

När man pratar om musik med mig finner man ofta att jag är något av en allätare, det mesta funkar. Det mesta går att lyssna på, men jag är något av en fanatiker när det kommer till piano och akustiska gitarrer.

Ända sedan mitten av september har jag lyssnat på en man vid namn Nikola Sarcevic. En svensk kille från Örebro, mest känd från Millencolin. Jag har provat att lyssna på dem, enbart för att jag fallit för Nikolas röst, men känner inte riktigt samma känslor inför dem som inför hans soloalbum. Det album som ligger mig närmast hjärtat just nu är Lock-Sport-Krock med dess otroligt sorgsna men ändå vackra temat som är olycklig kärlek, obesvarad kärlek. Min favoritlåt på hela skivan är My Aim Is You, den väcker så många känslor och minnen hos mig. Både positiva och negativa, saker som jag troligtvis inte kommer komma ihåg i framtiden. Men något jag kommer att minnas är att detta är låten som min drömkille spelade in när han spelade gitarr och sjöng för mig. 

"Cause all I want is to be with you. It's all I want, doesn't really matter what we do. Cause all I want is to be with you." så sjunger Nikola, och så sjöng även mannen jag vill dela mitt liv med. Jag älskar den här låten, men jag klarar inte av att lyssna på den när jag är ensam, inte längre. Jag kan lyssna på den i skolan och njuta av den men i ensamheten får texten en helt annan betydelse. Då väljer jag istället att lyssna på Lovetrap eller Mirror Man. 

Just nu lyssnar jag på Nobody Without You och tar till mig allt som sjungs. För det är så jag känner mig nu, som ingen. Jag vet att jag är någon, men jag har tappat bort mig själv. Är ute på villovägar, vilse i skogen. Vilsen i mitt känslokaos. Jag lyssnar på New Fool och skrattar en smula åt min dumdristighet, hånskrattar åt mig själv för att jag visar mig underlägsen. För att jag berättade för Honom att jag älskar honom, för att jag inte sa åt Honom att Han gjort sitt val. För att jag är så lycklig över att Han älskar mig, för att jag känner mig patetisk. "I am a loser, I am so lost without you." Precis så känns det. Jag är vilsen utan Honom. När jag inser det vill jag bara gråta. Jag älskar Honom, och jag hatar att jag gör det. Hatar att jag låter Honom ta en så stor plats i mitt hjärta, hatar mig själv för att jag vägrar inser hur elakt det Han gör egentligen är. Hatar Honom för att Han fortfarande älskar mig och inte kan släppa taget. Jag älskar Honom så mycket att det gör ont, och jag hatar att Han gör det här mot mig. Men "I'm nobody without you just a shell, I'm like a flower with no smell. It's a living hell."

Själslig bonding

"Jag sa ju att livet skulle bli bättre!" tänkte jag igår när jag träffade en av mina närmaste vänner för första gången på evigheter. Jacob är en fantastisk man, trots de bördor och problem han har. Vi pratade i 30 minuter om hur vi båda blivit dumpade precis efter nyår men sen gled vi båda åt olika håll. Jag höll mig kvar bland lugnet i köket och han letade sig vidare mot "partyt" i vardagsrummet.

Efter ett tag när jag hälsat på de flesta började jag konversera med en person om kvinnor och deras rättigheter. Det var en sådan fantastisk diskussion att jag får rysningar när jag tänker på det. Jag blir lycklig när jag möter personer som har samma åsikter som mig när det gäller dagens samhälle, när jag möter personer som jag, oavsett kön, ålder eller läggning, kan prata med och känna att jag blir bemött på samma nivå. Det glädjer mig att det fortfarande finns hopp för människorna i lilla Norberg.

Men även denna konversation fann ett slut och jag träffade sedan på en kvinna jag inte pratat med sedan min rebelltid på högstadiet. Vi pratade ett tag och hon presenterade mig för hennes "karl", en trevlig påg skulle jag säga. Mycket bättre än de hon hållt ihop med tidigare. Genom hennes kille träffade jag sedan Johan. Jag vet inte vad det var men någonstans där så klickade det till, inte att jag blev attraherad av honom eller kände något behov av att ha honom. Utan snarare den här typen av klickning som sker när man möter någon som förstår en själsligt, som kan sätta sig in i ens situation och som delar samma värderingar. Johan kändes precis som Johanna, de hade samma aura runt sig och jag trivdes genast i hans sällskap. Kanske för att jag just då kände behovet av att prata med någon, en främling men någon som jag ändå kände mig bekväm med. Kanske för att jag just då tänkte på henne och på hur mycket jag hade behövt henne där för att inte spåra ur totalt.

Sen bröt kaoset ut ändå, inte på grund av mig. Utan på grund av att någon verbalt och fysiskt attackerade Cissi och hennes karl. Så ja, kul. Vilt slagsmål i hallen efter ett tag och jag är fortfarande så jävla förbannad på Jacob. Jag hade sagt åt honom att om jag nu kom dit så var han tvungen att hålla sig i skinnet, men kunde han det eller? Nej, självklart inte. Så precis som vanligt spårade väl även han när det blev dags för fight. Själv flydde jag tillbaka till köket och hittade en gråtande flicka som jag blev tvungen att lugna ner, det fanns ingen tid för min egna panik där. Precis i rättan tid dyker Johan upp igen och meddelar oss att polisen står utanför och att de pratar med Cissis kille om vad som hände. Paniken växer i mig men jag tvingar mig själv att agera lugnt och sansat, jag hade inte gjort något och inte varit vittne till något speciellt. Istället bestämmer jag mig för att försöka ta mig hemåt och Johan erbjuder sig då att köra hem mig, han skulle ändå köra Cissi och hennes kille. Så vi gick och satt oss i bilen medan vi väntade på att polisen skulle snacka klart med dem och sedan bar det iväg mot Fagersta. Jag mådde bättre vid det laget men det är mer än vad man kan säga om grabben som satt i baksätet med hjärnskakning. Han höll på att kräkas två gånger under den korta sträcka som vi åkte. Men de kom hem helskinnade (eller ja, några smällar hade de båda fått ta) och efter det såg Johan till att jag tog mig hem. That's it, end of story. Nu ska jag gå ner och äta något innan jag ringer Danne och hör om hur det blir ikväll.

Med glimten i ögat?

Sluter ögonen i en halv sekund och tror nästan att jag ska somna in för alltid. Jag är kolossalt trött, nästan så att jag tuppar av medan jag står. Snittsömn på 6 dagar är ungerfär 2,5h/natt och jag känner hur min hjärna inte orkar hänga med längre, hur min kropp inte reagerar lika snabbt som den borde.

Men jag är glad över att jag ändå pallrade mig upp ur sängen trots att min kropp skrek efter mer sömn. Jag är stolt över mig själv för att jag gjorde något som jag aldrig skulle ha gjort vid denna tid förra året. Under året som gått har jag utvecklats ofantligt mycket som människa och jag hade aldrig klarat det utan de positivt laddade individer jag möter varje dag. Det är såklart mina underbara klasskamrater jag talar om, även om min familj också har varit en stor del av processen. Men utan de vänner jag skaffat mig under året som gått skulle jag vara kvar där på högstadiet, stannat kvar i min lilla bubbla av okunskap. Det är tack vare mina vänner som jag känt att jag orkat ta mig upp på morgonen, för oavsett hur dåligt jag mår och hur negativ jag än känner mig så kommer de att göra min dag hundra gånger om genom deras blotta existens och klyftiga kommentarer.

På psykologin, dagens första och tråkigaste lektion pratade vi om personligheter och varför vi beter oss som vi gör. Det var rätt intressant för en gång skull och när vår lärare började prata om barn och deras nycker började jag tänka på pojkarna. Jag tänkte på M och hur vrång han är samtidigt som han är den gosigaste pojken jag mött, på A och hur han alltid busar och skrattar. Ett äkta leende prydde mitt ansikte och jag blev helt varm i kroppen. Saknaden efter deras glädjefyllda tjut och deras närhet är enorm, jag saknar att ha dem nära. Det är nästan så att jag vill ringa Honom bara för att höra barnens röster... men det tänker jag inte, för då måste jag höra Hans också.

Svenskan stod på tur därefter och vi sitter för tillfället och diskuterar det Grekiska dramat Medea, funderar på hur man skulle kunna göra en nytolkning av det. Ju mer vi diskuterat och analyserat desto mer känner jag att jag kan applicerat dramat på mitt liv. Jag är inte Medea, inte heller Jason. Men jag finns ändå där i alla karaktärer. Jag känner mig själv i Medea och hennes hämndlystnad, förstår Jason och hans behov av att fly fortet. Men mest av allt känner jag mig som prinsessan, kvinnan som Jason lämnade Medea för. Jag känner mig som prinsessan som är uppslukad av girighet och ständigt vill ha mer, lustar efter allt jag kan få. Lustar efter en man som redan har en annan kvinna vid sin sida. Känner mig som prinsessan vars girighet blev hennes fall, blev hennes död. Och trots att jag lever, så känner jag mig död på insidan. Enbart för att allt jag ägde blev stulet från mig. Men jag tänker inte låta mig fastna i detta, tänker inte låta det vara mitt fall. Tänker fortsätta mitt liv och tränga mig fram genom folkgrupper med vassa armbågar, vackra leenden och med glimten i ögat.

Tala klarspråk

"Ligger och tänker på hur underbart det skulle vara att höra din röst i telefonen! Fast det skulle inte vara nyttigt för nån av oss :/ !" stod det i smset jag nyss läste och helt plötsligt är tankarna på Honom tillbaka. De där tankarna som jag sluppit större delen av dagen för att jag varit för upptagen för att tänka dem. De där som jag sagt åt mig själv att inte tänka. Tankarna jag bara tänker när jag är ensam. Jag saknar honom, saknar hans röst. 

När jag först läste det kom rodnaden och mitt hjärta slog extra hårt! I två sekunder innan jag kände hur jag började skaka under huden, vibrera och skrika inombords. Klumpen i magen och halsen var helt plötsligt där och känslan av att kvävas uppstod som från tomma intet. Jag kämpar fortfarande emot lusten att ringa upp så att jag får höra den där fantastiska stämman som fyllde mina öron med vackra ord, den där rösten som får hela min kropp att skälva med förväntan. Som får min mage att bubbla av lycka. Speciellt när tonläget sjunker, när orden som lämnar de mjuka läpparna som jag älskar att kyssa inte längre är vackra utan när de beskriver vad Han vill göra. Jag vill höra Hans röst, vill höra hur den skär sig när Han precis har vaknat, höra hur grumlig den blir när Han är sömnig.

Jag vill höra hans röst, men jag tänker inte låta mina begär styra över mina handlingar. Så istället ska jag gå och lägga mig och hoppas på att jag, även om jag sover dåligt, slipper drömma om Honom.

Början på något nytt, något bra

Dag 5 utan ordentlig sömn och dag 1 av nya terminen. Andra halvlek för gymnasiet och jag känner mig redo för att sätta mig på bänken. Men ansvaret som målgörare är enbart mitt, det är här och nu jag bygger min framtid. Jag kan inte svika laget, svika mig själv genom att ge efter för lättjan. Jag kan inte släppa taget om mitt liv och mina vänner för att jag förlorat någon som betyder mycket för mig, jag tänker inte ge mig. Jag vill gå vidare, jag vill blicka framåt. Dock finns det finns saker som hindrar det, saker som istället drar mig bakåt. Men jag ger mig aldrig , inte igen, inte nu. Var sak har sin tid och det är hög tid att jag sliter mig loss och gör mig oberoende av andra.

Jag har tänkt efter, tänkt konstant på det under veckan som gått och jag vet vad jag vill göra. Jag vill släppa taget, för jag sårar bara mig själv mer genom att hoppas på den där pyttelilla chansen. Chansen som jag innerst inne vet inte ens existerar, det är bara vackra ord för att få smärtan att kännas mindre. Självklart vill jag inte förlora någon, vill inte förlora dessa tre underbara grabbar men ibland måste man offra sin tillfälliga lycka för att sedan finna den igen någon annanstans. För oavsett hur mycket jag vill ge så kan jag inte förändra den jag är på några ögonblick. Jag kan inte knäppa med fingrarna och bli allt det som krävs för att min lycka ska förbli oförändrad. Det tar tid, år till och med, och jag tänker låta det ta den tid som krävs. Tänker inte stressa på min utveckling för att någon annan ska finna att jag är värd dennes tid och ömhet. Jag tänker inte bete mig mognare än jag känner mig, tänker inte hålla inne med vad jag tänker och känner. Tänker inte vara klok och tänker inte vara tyst bara för att det aldrig är någon som lyssnar, ingen som bryr sig om min åsikt.

Just nu vill jag bara vara Emma: en människoskygg tonåring med bokstavskombination och andra laster. Jag vill vara mig själv. Vill vara en glad och pigg tjej som längtar ut i livet, bort från skolan. En tjej som längtar efter en familj, som glädjs åt andras lycka och lider med sina vänner de drabbas av olycka. En ung vuxen som inte alltid älskar sig själv men som ändå vet att hon duger. För det gör jag, jag duger mycket gott och väl åt de allra flesta; och de jag inte duger åt har bara inte lärt känna mig än. Jag vill hänge mig åt mina intressen igen. Vill skriva mer, skriva mycket; skriva en bok. Jag vill visa mina vänner och min familj att jag värdesätter allt dem är, allt dem gör.

Jag vill vara hon, vara Emma; vara mig. Så det är vad jag tänker göra, för jag vet att jag vill. Jag tänker gå vidare och trots att livet känns rätt meningslöst just nu så kan det, precis som Amy Diamond sjunger, bara bli bättre.

Du går på repeat, repeat, repeat

Sov dåligt inatt igen men vid 8 kunde jag inte längre somna om så gick ner till mamma och drack kaffe istället. Jag är helt slut och jag känner mig vresig och irriterad. Jag saknar Honom och jag saknar barnen. Jag saknar Hans röst och även igår somnade jag med ansiktet nergrävt i Hans kudde. Av någon anledning slapp jag tårarna, men när jag vaknade sista gången hade Han skrivit och då grät jag.

Igår kollade jag och mamma på Mamma Mia och allt var frid och fröjd tills Donna började sjunga på 'The winner takes it all'. När hon snurrar runt, vänder sig mot Sam och sjunger "But tell me does she kiss like I used to kiss you? Does it feel the same when she calls your name?" kände jag att det inte gick längre och hela jag blev som ett frågetecken. Så mycket jag undrade över, så mycket jag vill veta.

Träffas ni nu? Träffar du dina barn? Följde hon med dig in när hon lämnade barnen igår? Varför skriver du till mig när du vet att du sårat mig? Varför kan jag inte låta bli att svara? Varför känner jag ett behov av att vara en duktig flicka och säga vad du vill höra, när jag hellre skulle vilja skrika åt dig? Kysste du henne när ni sågs? Berättade du att du älskade henne? Var allt vi hade verkligen så betydelselöst? Vad kommer hända med mina älskade pojkar om det skiter sig för er? Kommer de att få stå ut med att ni separerar igen, få lida lika mycket igen? Har du sagt något till dem? Vet de vad som väntar? Vet de att jag inte längre kommer att vara med er varenda helg? Vet A att jag inte kommer natta honom mer? VAD VET DEM?! Hur kunde du krossa mitt hjärta så här? Hur kunde du? HUR KUNDE DU?! 

Jag är så förbannad och trött på allt. Jag önskar jag kunde säga att jag hatar dig men jag kan inte, för jag älskar dig. Jag älskar dig, älskar dig. Det var allt jag kunde tänka när jag såg på dig, när du log mot mig, när du sa mitt namn. "Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig." Ett evigt upprepande av orden som aldrig mer kommer att ha samma betydelse. Ett evigt upprepande av orden som aldrig haft någon mening innan jag träffade dig. Varför lät du mig hoppas på en framtid med dig, varför kunde du inte låtit mig gråta i fred? Varför var du tvungen att yttra den där meningen, "om det inte funkar så..."? Jag ville ge dig allt, vill fortfarande ge dig allt! 

Så jag öppnade käften, log lite charmigt och sa "Om du ändrar dig så vet du var jag finns...". Varför Emma, din idiotiska lilla skit, varför är du så jävla dum! Du vet att du bara kommer att fortsätta hoppas på det, glömma honom ett tag. Vara arg på honom ett tag. Men när om han kommer springandes kommer du att öppna ditt hjärta för honom igen, oavsett hur ont det kommer att göra. Oavsett vem du kommer att behöva såra. Du kommer att försöka stjäla honom tillbaka och du kommer att förbanna honom för att han inte valde dig från första början. Och jag förstår dig, för du är jag. Jag vet precis hur du tänker, vet precis hur JAG tänker. Jag är en bitter kvinna som fått stå ut med mer saker än nödvändigt. Jag har levt i 18 år och jag har redan tröttnat på allt vad livet har att ge flera gånger om. För oavsett vad någon annan säger så känner jag aldrig att jag duger, att jag räcker till. Jag älskar mina vänner och min familj men jag är lika mörk som synden själv. De senaste månaderna har varit den ljusaste period på länge och jag visste att det var för bra för att vara sant, sveket skulle komma förr eller senare. Så jag antar att nu var bättre än senare. Jag menar, livet går ju trots allt vidare till slut.

När hoppet sviker men kärleken finns kvar...

"Livet går vidare" har jag ofta fått höra varje gång något har tagit slut. "Det finns de som har det värre" visst jag håller med! Jag vet det, jag är inte ignorant. Jag vet att det finns flera miljoner andra människor där ute som har det värre än jag. Vet att folk fortfrande dör i AIDS, vet att barn tvingas ut i krig, vet att så otroligt många människor svälter till döds varje dag. Jag har kunskapen om detta, men det gör inte att mina känslor och min sorg, min aggressivitet och min passivitet inte räknas. Jag har tänkt mycket på allt idag och jag har kommit fram till att jag vill hoppas på möjligheten att det ordnar sig för mig. Att det löser sig för Honom. Men framför allt har jag kommit fram till att jag gör vad som helst för att det ska sluta göra ont.

Jag har gått nu hela dagen och haft ont i mitt bröst, haft så mycket känslor som hotar att tränga igenom min barriär samtidigt som jag känt mig alldeles tom inombords. Jag har varit ute och gått med min pappa och pratat. Jag har suttit hemma hos Hans syster tillsammans med deras bror och fikat. Bara suttit där och njutit av deras sällskap. Eller ja njutit och njutit, det har varit en tröst att jag har fått vara där med dem men jag kände inget. Jag tvingade mig att le och vara trevlig när jag bara kände att jag hatade hur lika de är sin bror. Jag älskar dessa människor, det gör jag verkligen. Och jag uppskattar det de gör, men tomheten liksom suger livet ur allt. Det känns bittert, jag är bitter. Jag är som ett paket kakao, känner mig som om jag ätit 90% mörk choklad. Utan effekten av endorfin, bara den där bittra smaken av kakao i munnen. Det känns som om jag skulle hällt i mig glas efter glas med det torraste rödvin jag kunde hitta, allt bara snörper ihop och det pirrar i min kropp. På ett negativt vis. Jag känner mig stressad och otålig, trött och bara hatisk.

Nu när jag äntligen lugnat ner mig känner jag att jag kan prata om det. Eller i alla fall släppa lite på trycket.

Igår eftermiddag ringde jag nämnd syster, namnet är Hanna, och frågade om jag fick komma över. Jag hade i två timmar vankat av och an, funderat på om jag skulle ringa henne eller inte. Det var egentligen ett självklart val, det fanns aldrig den där möjligheten att jag inte skulle ringa. Jag menar vi kände varandra innan jag träffade hennes bror. Det var enkelt, men trots det tog det mig ett tag då jag finner det obehagligt att ta kontakt med människor.

Men i vilket fall som helst så ringde jag Hanna och hon välkomnade min närvaro med öppna armar. Så jag drog på mig mina ytterkläder och vandrade ner till hennes lägenhet. Väl där fick jag mig en kopp kaffe och blev placerad i köket mitt emot henne. Efter ett tag berättade jag vad som hänt, fullt medveten om att hon redan pratat med min föredetta pojkvän. Jag berättade att vi gråtit i varandras armar och hur jag sedan varit tvungen att agera mer mogen än jag är för att jag inte ville att han skulle må dåligt. Hur han frågade varför det var så svårt att släppa taget om han nu gjort rätt val. Hur jag, liggandes på hans bröst med gråten i halsen, långsamt öppnat munnen och sagt: "Det är alltid svårt att släppa taget om någon man tycker om..." Jag berättade för henne att jag förstod och hon tröstade mig genom att bara sitta där, då och då sade hon något litet och hon berättade om sitt ex. Hon sa att det går över, och att man går vidare starkare än tidigare. Det tröstade lite och jag erkände rätt ut att jag avskyr kvinnan som stal Honom från mig. 

Det kändes hemskt att säga det, jag känner mig som en hemsk människa men vad kan jag säga. Mitt hjärta befinner sig på en plats där jag inte längre kan finna det, precis som mina känslor vissa stunder befinner sig i rymden.

I vilket fall som helst så erbjöd hon mig vin och efter en stund kom hennes vännina som precis flyttat hem till Sverige igen. De tog med mig ut på en helkväll med fyra andra helsköna brudar som totalt fick mig att glömma det som hänt; kombinerat med en hel del alkoholhaltiga drycker så klart.

När jag väl kom hem kramade jag om mina föräldrar och gick upp på mitt rum, slängde mig i sängen och insåg att hela min säng luktar som Honom. Smärtan i mitt bröst gjorde att det rann över igen och jag slängde instinktivt det ena täcket och alla kuddar utom den jag själv använder på golvet. Min bror mötte mig i trappen på vägen ner igen efter att bevattningen från mina ögon sinat. Jag ville inte sova ensam i en säng fylld med doften av mannen jag älskar, ville inte sova där när jag enbart kunde tänka på stunderna vi delat. På hur han en kväll frågade om han fick kalla mig för sin flickvän i just den sängen. Så jag frågade om han ville sova inne hos mig. Min bror tackade ja och släpade muntert in sina sängkläder i mitt rum, tittade på högen på golvet men sa inget förutom att han skulle gå in till sig själv om han inte lyckades somna.

Efter en dryg halvtimme reste han sig upp och viskade försiktigt, ack så försiktigt, att han gick och la sig i sin egna säng istället. Ensam låg jag kvar och försökte sova innan jag insåg att det aldrig skulle gå utan den där speciella kudden som Han alltid använde. Om jag bara kunde hålla om den skulle det bli bättre... Men när jag väl hade den i min famn fann tankarna mig igen och jag varken kunde eller ville hålla tillbaka tårarna längre. Jag somnade med mitt ansikte nergrävt i en blöt kudde vars doft gett mig fjärilar i magen i flera månader.

Jag vaknade sex gånger i natt. Och vid varje tillfälle grät jag mig till sömns igen efter drömmar om Honom. Men efter den där drömmen om att allt bara varit en dröm log jag lite smått när jag vaknade och sedan insåg jag vad som hänt och gråten kom tillbaka. Jag vet inte hur många timmar jag gråtit i natt över situationen jag sitter i, sitsen jag suttit i. Över mannen jag varit med.

Idag har jag mest varit förbannad, på vem vet jag inte. Mig själv troligtvis för att jag aldrig vågar säga vad jag tycker och tänker, aldrig vågar fråga om det är något som känns fel. "Det är ändring på det nu." skriker jag åt mig själv samtidigt som jag lägger upp privata statusar på facebook och twittrar om hur sviken jag känner mig. Jag får sms där Han ber om ursäkt och frågar hur jag mår och jag är ärlig när jag säger att jag inte vet. För just nu kaosar det så otroligt mycket. Jag vill inte vara stöttande, allt annat än stöttande, jag vill visa hur mycket jag lider och jag vill att Han lider. Men jag vill inte fastna i denna situation. Vill inte hoppas, vill inte tro; men det är oundvikligt när Han säger som Han gör. Men jag antar att kaoset går över även om smärtan troligtvis finner sin väg tillbaka till mig senare på dygnet.

En bra start på året...

Jag har alltid varit den som behandlar alla likadant oavsett vad jag tycker och tänker om dem egentligen. Jag hatar lögner men ljuger om mina egna känslor för att inte såra. Mina patetiska känslor som aldrig lyssnar på min hjärna, och sen har vi min kaosfyllda hjärna som vägrar följa mitt hjärta. Jag lever med en intressekonflikt inom mig, båda sidorna förlorar ibland men det tar aldrig helt slut. Det var aldrig riktigt över.

Förrän nu.

Och fel sida vann.

Jag påbörjade detta nya underbara och otroligt möjlighetsrika året tillsammans med en man som betyder otroligt mycket för mig. Han är verkligen älskade från djupet av mitt hjärta, och enligt honom själv älskar han även mig. Problemet? Han är nyskild, har två barn OCH hans ex-fru har precis bestämt sig för att hon vill ha honom tillbaka. 

Så igår morse när jag äntligen tog mod till mig att kliva upp ur sängen för att se var han hade tagit vägen mötte jag en dyster man i vardagsrummet. Något var fel, jag såg det på en gång; men jag sa inget, han kanske bara var trött? Jag klev in i rummet,  han satt sig upp och jag satt mig bredvid honom. Sedan kramade han om mig, hårt, och började gråta, instinktivt visste jag redan vad som väntade men jag försökte ändå hålla tillbaka tårarna. Det var då han berättade. Berättade att han tänkt på det ett tag men att han är redo att försöka med ex-frun p.g.a. barnen och visst jag förstår honom, men det kändes ändå som ett slag i ansiktet. Trots att jag visste att det någon gång skulle ske. Det var först då tårarna kom på riktigt. Inte så här smågrinande som på vissa romantiska komedier utan ett groteskt tjut av sorg och bitterhet mot allt och alla; framförallt mot kvinnan som stal min lycka ifrån mig.

Men vem gör inte allt för möjligheten att vara nära sina barn...? Jag tror att jag skulle ha handlat precis likadant om jag hamnat i en liknande situation. Om jag tvingats välja mellan pappan till mina barn som jag dessutom byggt upp ett liv tillsammans med och en man jag enbart spenderat några månader med men som hjälpte mig upp på fötter efter att föregående krossat mitt hjärta, så skulle ändå välja mina barns pappa. Visst kanske inte om han var manipulativ och aggressiv mot mig eller barnen, men jag skulle ändå försöka för mina barns bästa. Trots att det kanske inte löser sig, trots att de kanske mår sämre av det i slutändan. Jag skulle också vilja vara med mina barn dygnet runt, varenda dag, hela veckan, 52 veckor om året. 

Och jag vet allt detta, det är inte det att jag inte förstår hans val men kunde inte hon bestämt sig innan de skrev på skiljsmässopappren, innan jag fick upp hoppet och fantiserade om ett liv tillsammans med honom. Innan jag bestämde mig för att han var den enda jag ville ha som pappa åt mina barn. Jag var beredd på att ge honom allt. Beredd på att ta ett eller två sabattsår efter gymnasiet så att vi kunde bilda familj tillsammans, innan han blev "för gammal". Beredd på att lämna min lilla bubbla av bekvämlighet för honom. Jag ville bara inte mista honom och inte heller hans barn som jag älskar så sjukt mycket. Men jag antar att det är för sent, även om chansen risken finns att det inte fungerar mellan dem. Jag hoppas bara att han förstår vad han går miste om, även om jag troligtvis skulle ta emot honom med öppna armar om han någon gång bestämmer sig för att det inte fungerar. Ödet är inte alltid skrivet i sten.

Jag har aldrig sagt det till någon, knappt vågat erkänna det för mig själv; men jag önskar nästan att jag varit gravid med hans barn så att han inte skulle kunna lämna mig... 

Men man ska inte vara bitter. Så jag tänker bara dölja allt och säga att jag önskar dem väl. För honom och för barnen. För att jag älskar honom och för att det är den här sidan av honom som jag älskar mest av alla...